Prinsessornas drömmar vÀcks till liv pÄ scenen

Som barn drömde de om att bli prinsessor, men vad hĂ€nde sen? Nu fĂ„r deras berĂ€ttelser nytt liv pĂ„ scenen, i förestĂ€llningen ”Prinsessdrömmar”.

16 mars 2018 06:00

Eva-Britt TjĂ€rnqvist och Marianne Lindgren Ă€r tvĂ„ riktiga teaterveteraner med ett förflutet i ErsnĂ€s amatör-teater och Teaterföreningen Bröt. De har kĂ€nt varandra i nĂ€stan 20 Ă„r, men har aldrig gjort nĂ„got pĂ„ scen ihop förrĂ€n nu. I förestĂ€llningen ”Prinsessdrömmar” Ă€r det berĂ€ttelser frĂ„n deras eget liv som stĂ„r i fokus.

Charissa Martinkauppi Àr skribent och regissör och har jobbat med bland annat Tornedalsteatern och Lule Stassteater. 2006 trÀffades de tre pÄ en teaterkonferens.

­– De satt och drack vin i hotellobbyn, tittade pĂ„ mig och sa: ”Vi vill att du ska göra en förestĂ€llning om vĂ„rt liv, och den ska heta Prinsessdrömmar”. Jag tyckte att det var vĂ€ldigt konstigt, sĂ€ger hon och skrattar.

NÀr hon lÀrt kÀnna dem och fÄtt höra deras livsberÀttelser bestÀmde de sig. Och trots mer Àn 30 Ärs Äldersskillnad har de upptÀckt mÄnga gemensamma beröringspunkter:

– Det Ă€r deras berĂ€ttelser, men sceniskt anvĂ€nder vi oss av den hĂ€r tidens feministiska rörelse, mycket rosa, BeyoncĂ©, och sĂ„na saker. Men jag kĂ€nner igen mig i mötena och historierna, det Ă€r inte mycket som Ă€ndrats, sĂ€ger Charissa Martinkauppi.

– Alla kan kĂ€nna igen sig i det hĂ€r, det Ă€r bara en gradskillnad. Tidigare var det mer pĂ„tagligt, ”herregud, du Ă€r ju flicka”. I dag sĂ€ger man det inte, men man visar med kroppen vad som Ă€r lĂ€mpligt och inte, sĂ€ger Eva-Britt TjĂ€rnqvist.

De beskriver arbetet med förestÀllningen som fantastiskt och intressant, dÀr det har funnits tid för reflektioner och eftertanke:

– BerĂ€ttelserna har ju funnits i en, men man har ju aldrig berĂ€ttat dem pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet. Man pratar inte om vissa saker heller, man lĂ€gger locket pĂ„, sĂ€ger Eva-Britt TjĂ€rnqvist.

Marianne Lindgren betonar vikten av att inte vara tyst:

– Vi berĂ€ttar ju ocksĂ„ om situationer som vi har gĂ„tt vidare ifrĂ„n, men jag tycker att det Ă€r viktigt att vi berĂ€ttar dem Ă€ndĂ„, för sĂ„ hĂ€r har det sett ut. Och nĂ€r vi pratar med kvinnor bara forsar det ut berĂ€ttelser.

– Ja, alla har sin historia och berĂ€ttelse som Ă€r intressant och spĂ€nnande. VĂ„ra livsöden Ă€r ganska lika, sĂ€ger Eva-Britt TjĂ€rnqvist.

Trots att bÄda har lÄng scenvana blir det lite annorlunda denna gÄng, dÄ de delar med sig av personliga upplevelser.

– Det kan vara kĂ€nsligt, men jag tĂ€nker att det Ă€r 30–40 Ă„r sedan och preskriberat. Och jag stĂ„r för vartenda ord. Vi vill fĂ„ igĂ„ng en diskussion, att vi börjar prata. Hur har jag det i livet, egentligen? Ska det vara sĂ„ hĂ€r? Kan man göra nĂ„gon förĂ€ndring? berĂ€ttar Eva-Britt TjĂ€rnqvist.

Marianne Lindgren hÄller med:

– Vi gĂ„r dĂ€r och kniper igen kĂ€ften, och sen kanske vi exploderar, istĂ€llet för att vi vĂ€njer oss vid att prata om det.

Efter ”Prinsessdrömmar” flyttar Charissa Martinkauppi till Bristol i Storbritannien för att lĂ€sa en masterutbildning i regi under ett Ă„r. Vad som fick henne att tĂ€nda pĂ„ idĂ©n om förestĂ€llningen var framför allt de starka berĂ€ttelserna, och igenkĂ€nningsfaktorn:

– Jag sĂ„g ocksĂ„ en dramatisk potential i det. Det berör ju, och de Ă€r ocksĂ„ en form av förebilder. Man kĂ€nner att man inte stĂ„r ensam i sin egen kamp, att det Ă€r mĂ€nniskor som gĂ„tt före. För en ung publik finns det en trygghet i att veta att vi stĂ„r inte ensamma, vi Ă€r allierade.

Fotnot: Prinsessdrömmar” har premiĂ€r i LuleĂ„ den 18 mars och spelas Ă€ven dĂ€r den 19 mars. DĂ€refter kommer förestĂ€llningen till Boden, GĂ€llivare, Kalix och Haparanda, samt till ATR-festivalen i SödertĂ€lje i maj.
SĂ„ jobbar vi med nyheter
 LĂ€s mer hĂ€r!