Prinsessornas drömmar väcks till liv på scenen

Eva-Britt Tjärnqvist och Marianne Lindgren är två riktiga teaterveteraner med ett förflutet i Ersnäs amatör-teater och Teaterföreningen Bröt. De har känt varandra i nästan 20 år, men har aldrig gjort något på scen ihop förrän nu. I föreställningen ”Prinsessdrömmar” är det berättelser från deras eget liv som står i fokus.

Charissa Martinkauppi är skribent och regissör och har jobbat med bland annat Tornedalsteatern och Lule Stassteater. 2006 träffades de tre på en teaterkonferens.

­– De satt och drack vin i hotellobbyn, tittade på mig och sa: ”Vi vill att du ska göra en föreställning om vårt liv, och den ska heta Prinsessdrömmar”. Jag tyckte att det var väldigt konstigt, säger hon och skrattar.

När hon lärt känna dem och fått höra deras livsberättelser bestämde de sig. Och trots mer än 30 års åldersskillnad har de upptäckt många gemensamma beröringspunkter:

– Det är deras berättelser, men sceniskt använder vi oss av den här tidens feministiska rörelse, mycket rosa, Beyoncé, och såna saker. Men jag känner igen mig i mötena och historierna, det är inte mycket som ändrats, säger Charissa Martinkauppi.

– Alla kan känna igen sig i det här, det är bara en gradskillnad. Tidigare var det mer påtagligt, ”herregud, du är ju flicka”. I dag säger man det inte, men man visar med kroppen vad som är lämpligt och inte, säger Eva-Britt Tjärnqvist.

De beskriver arbetet med föreställningen som fantastiskt och intressant, där det har funnits tid för reflektioner och eftertanke:

– Berättelserna har ju funnits i en, men man har ju aldrig berättat dem på det här sättet. Man pratar inte om vissa saker heller, man lägger locket på, säger Eva-Britt Tjärnqvist.

Marianne Lindgren betonar vikten av att inte vara tyst:

– Vi berättar ju också om situationer som vi har gått vidare ifrån, men jag tycker att det är viktigt att vi berättar dem ändå, för så här har det sett ut. Och när vi pratar med kvinnor bara forsar det ut berättelser.

– Ja, alla har sin historia och berättelse som är intressant och spännande. Våra livsöden är ganska lika, säger Eva-Britt Tjärnqvist.

Trots att båda har lång scenvana blir det lite annorlunda denna gång, då de delar med sig av personliga upplevelser.

– Det kan vara känsligt, men jag tänker att det är 30–40 år sedan och preskriberat. Och jag står för vartenda ord. Vi vill få igång en diskussion, att vi börjar prata. Hur har jag det i livet, egentligen? Ska det vara så här? Kan man göra någon förändring? berättar Eva-Britt Tjärnqvist.

Marianne Lindgren håller med:

– Vi går där och kniper igen käften, och sen kanske vi exploderar, istället för att vi vänjer oss vid att prata om det.

Efter ”Prinsessdrömmar” flyttar Charissa Martinkauppi till Bristol i Storbritannien för att läsa en masterutbildning i regi under ett år. Vad som fick henne att tända på idén om föreställningen var framför allt de starka berättelserna, och igenkänningsfaktorn:

– Jag såg också en dramatisk potential i det. Det berör ju, och de är också en form av förebilder. Man känner att man inte står ensam i sin egen kamp, att det är människor som gått före. För en ung publik finns det en trygghet i att veta att vi står inte ensamma, vi är allierade.