Renkalvarna märks för livet

Tusentals klövar trampar. Runt, runt, alltid motsols.Årets höjdpunkt inom renskötseln har startat. Efter veckor av regn och högvatten kom äntligen sommarvädret med bud om kalvmärkning till Vittangi sameby.

Tomas Unga märker en av årets kalvar.

Tomas Unga märker en av årets kalvar.

Foto: Åsa Lindstrand

POUNIKKO2008-07-12 06:00
Det är långt till Pounikko sameviste. Från alla håll. Och det är att ta sig dit till fots, eller med fyrhjuling. Pessinki naturreservat har sparat den grova tallskogen. Längs kanten av en djup ravin löper ett renstängsel. Det är för att inte samebyn ska tappa ner sina renar dit, för då är det så svårt att få upp dem, förklarar min vägvisare.
Vittangi sameby, en skogsameby med sina marker i nordöstra delen av länet, har väntat på att få börja med kalvmärkningen.
- Det har varit så dåligt väder och så fruktansvärt blött, så det har inte gått, men nu har vi fått in renarna i beteshagen, så i kväll ska vi börja, säger Tomas Unga.
En perfekt natt
För just idag har molntäcket spruckit upp över lågfjällen. Blygrå åskmoln lurpassar visserligen runt vistet, men sommarvindarna som drar genom björkskogen håller både dem och insekterna på avstånd. Midnattsolen värmer lagom mycket. Det blir en perfekt natt för att märka kalv.
De flesta tycker att det ser ut att bli ett bra kalvår. Det är visserligen årets första märkning, men en fingervisning ger den ändå.
- Ja, frågar du mig, så ser det väldigt bra ut, säger Huberth Mikko.
Mer luttrad
Samebyns äldsta medlem, Elli-Margit Nordspets, är lite mer luttrad. Hon lutar sig mot sin stav och betraktar den springande renhjorden.
- Ja, men alla vajor har inte kalv. Där ser du ett par som är utan. Det har blivit mycket björn i området, säger hon.
Sedan 1940-talet
Hennes föräldrar var de första renskötarna som kom till platsen på 1940-talet, när fjällsamebyarna miste sitt bete på norska kusten. Och historien upprepar sig. Flera personer vill framföra sin åsikt om hur förslaget till ny renbeteskonvention mellan Norge och Sverige slår mot Vittangi sameby. Som av gammal svensk samepolitisk tradition tycks skogsrenskötseln, menar de, än en gång komma i andra hand.
- Om förslaget går igenom mister vi stora delar av vårt vinterbete. Det har avsatts till renskötare från norsk sida. Det är väldigt illa för oss om det blir så, säger Tomas Unga.
Men än knäpper klövarna i hagen i Pounikko. Kalvarna, som upplever sitt livs första rengärde, grymtar och frustar för att hålla koll på sina mammor. Renskötare med skarp blick för olika märken låter kastlinorna vina genom luften. Några nummerbrickor eller stänger av modernt snitt syns inte till i Vittangi sameby, som också samlar sina renar nästan uteslutande till fots.
- Jo, vi gör nog det mesta lite gammeldags här, konstaterar de.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om