Det skulle nu visa sig att Viola hade alldeles fel. Men vi tar och berättar historien om Nanu, som betyder stark/fast/robust, från början. Eller rättare sagt, Viola, räddaren i nöden, får berätta.
– Det var i hagen i Guorbak. Jag såg henne där med de andra renarna, hon var så liten och eländig. De andra mobbade henne, hon fick nästan ingen mat och gömde sig bakom mina ben när jag gick i hagen. Hon var utstött, ensam, utsvulten och rädd. I slutet av dagen orkade hon till sist inte resa på sig och jag förstod att hon nog skulle dö om vi inte gjorde någonting.
Viola Walkeapää agerade snabbt. Nanu sveptes in i en filt och lyftes upp på flaket på en pick-up. Det var bråttom och färden rullade mot hemmet i Kronsågen strax utanför Porjus. Viola satt på flaket med kalven. Skärrad och lite rädd. För ordningsmakten.
– Det enda jag tänkte var att "hoppas polisen inte kommer, så här får man ju inte åka". Men det vara bara att sitta lugnt och det gjorde vi.
Viola skrattar gott åt minnet av resan, som slutade väl. Hemmavid togs Nanu in i garaget och sedan började ett tålamodsprövande matningsuppdrag – varannan timme under hela dygnet.
– Det var ett idogt arbete men det var värt det. Vi gav henne, bland annat, en melassblandning och hon blev sakta bättre. Då ordnade vi en bärbar, mobil hundhage som hon kunde vara i under dagarna och det fungerade bra. På vårkanten fick hon vara med de andra renarna och hon kom och puttade på mig om jag inte brydde mig om henne. Hon hade lärt sig.
När sommaren kom blev det ett ledsamt farväl. Då gav sig Nanu i väg mot fjället med de andra för sommarbete. Och Viola var inte alltför optimistisk.
– Nej, jag trodde det skulle bli svårt för henne att klara sig. Jag hoppades men jag visste att det skulle bli svårt.
Men historien skulle visa sig få ett lyckligt slut. För drygt en vecka sedan när Viola som alltid var i hagen kände hon att en ren puttade på henne – och visst var det Nanu som hade återvänt. Även om ögonblicksbilden inte var solklar.
– Jag kände inte igen henne, hon hade vuxit och hade lika teckning som så många av de andra renarna, men hon kände igen mig. Jag blev så glad, det hade jag inte trott. Att hon verkligen hade klarat sig så länge. Det är fantastiskt, konstaterar Viola Walkeapää.