Vi möter Deborah Klingsell, 26, i en lägenhet i Piteå som hon delar med Jessica som är hennes tidigare fru. I dag lever de som vänner. Till hushållet hör också de gemensamma hundarna Elsa och Eli. Bostaden andas 60-tal i allt från möblemang till textilier och husgeråd. Ja, den andas återvinning och besparing av jordens resurser. Kokböcker skvallrar om ett vegetariskt kök. Yogaböcker berättar om intresse för yoga.
Deborah är just hemkommen från Skellefteå. Det är där hon sedan tre år tillbaka har sitt snickeriföretag som hon har arbetat halvtid i. Hon är uppvuxen i Skellefteå och Ragvaldsträsk utanför staden och kan dra nytta av det kontaktnät som det har gett henne.
– Nästan alla mina kunder tillhör ”folk som jag känner-kretsen”. De vill anlita just mig och de gillar att jag verkligen finns där för dem när jag jobbar i deras hem. Det är en självklarhet för mig att visa den respekten och bidra med tips och råd. Det uppskattar folk, säger hon.
Hon gick sin snickarutbildning i Stockholm och bodde där i sju och ett halvt år tills Jessica började på Musikhögskolan i Piteå och det blev flytt upp.
Deborah berättar om en uppväxt inom Pingstkyrkan där homosexualitet var en synd.
– ”Vi älskar den du är, men inte det du gör” var synen på det och jag levde länge i förnekelse. Jag var extremt olycklig och försvann till 110 procent in i kyrkans verksamhet. När jag var 15 år kom jag ut som homosexuell.
Hon hade kommit till insikten att hon var värd all kärlek precis som hon var. Den känslan har hon sedan kämpat för att behålla och för att själv ha gentemot alla sina medmänniskor.
– Vi är alla värda all kärlek precis som vi är. Den som inte tar sig upp ur sängen är lika mycket värd som den mest kreativa och aktiva. Och varje möte med en annan människa är en möjlighet.
Hon började ifrågasätta en massa och undrade över saker som: Varför är vi här på jorden? Varför jobbar vi hela dagarna? Varför ska vi lära oss det som vi får lära oss i skolan?
– Funderingarna gav goda insikter som gör det roligare att leva. Jag insåg att vi inte skulle finnas här på jorden om det inte fanns en mening med det. Livet är makalöst varenda stund. Att du och jag sitter här just nu...
Jag har berättat för Deborah att det var en vän till henne som tyckte att hon skulle vara en spännande person att göra ett Mitt i livet-reportage på. Vännen hänvisade till att Deborah är en människa fylld av kärlek och respekt som lever det liv hon vill leva och gör det hon verkligen vill göra.
– Att få höra det är som att vinna högsta vinsten. Det är min dröm att vara just så som jag beskrivs. Jag försöker vara så äkta som jag bara kan och jag är inte rädd att dela med mig av den jag är.
Hon vill inte fastna i det som brukar kallas Svensson-livet.
– Det är lätt att tappa bort sig själv i en värld där det ligger så mycket yttre förväntningar på hur vi ska leva våra liv. Jag vill göra det jag känner mest för och jag ger mig själv kärlek istället för bestraffningar. Det är bara om vi älskar oss själva som vi kan älska andra. Det behövs kärlek i den här världen och jag tänker göra allt jag kan för att bidra med det.
Jessica är en mycket viktig människa i Deborahs liv.
– Vår relation har omformats men vi älskar varandra. Jessica är min bästa lärare och påminner mig om att ge mig själv den bekräftelse som jag söker hos andra och finns där för mig när jag behöver någon att luta mig mot. Vi är en familj som är öppen för förändringar i såväl relationens utformning som i antal inkluderade, en kärleksfamilj helt enkelt, säger hon.
Hon ger sig själv och andra tillåtelse att inte alltid vara på topp och att göra misstag, och hon är snar att be om ursäkt och säga förlåt.
– I dag när jag kom till Piteå skulle jag hämta min bil som varit på reparation. Den startade igen men hastighetsmätaren som fungerade innan jag lämnade in bilen hade slutat att fungera. Jag blev sur. Nu ska jag be om ursäkt för det. Inte ville de som hade hand om min bil att mätaren skulle sluta fungera.
Att inte glömma bort sig själv har alltid högsta prioritet för Deborah.
– Om jag inte gillar mig själv så blir jag bitter till slut, och det vill jag absolut inte bli. Jag vill inspirera andra att leva fullt ut, utan rädslor, säger hon.