Tobias, som egentligen heter något annat, har valt att vara anonym för att inte riskera att arbetsgivare ska dra öronen åt sig. Att vara spelberoende är ofta skamfullt och sjukdomen stigmatiserande. Tobias berättar att han varit spelberoende sedan 2009.
– Första gången jag sökte hjälp var 2015. Det var få som sökte hjälp för spelberoende då, och jag fick faktiskt betalt en KBT-behandling på en privatklinik genom kommunens försörjningsstöd.
– Det var cirka tio besök, det hjälpte mig enormt mycket och jag var spelfri i nästan ett år.
Efter det har han haft återfall till och från.
2018 trädde en ny lag i kraft som slår fast att spelberoende ska räknas med bland de missbrukssjukdomar som socialtjänsten och hälso- och sjukvården gemensamt ansvarar för.
– Jag sökte hjälp hos kommunen 2018, 2020 och nu 2021, alltså efter att den nya lagen började gälla, men ingenting verkar ha förbättrats. Jag fick snarare mer hjälp 2015 innan spelberoende fanns med i lagen.
Det allra största problemet är att det är svårt att få rätt hjälp, tycker Tobias, som menar att personalen i kommunens alkohol- och narkotikagrupp inte har någon specifik kunskap om spel utan hänvisar till hälsocentralen.
Tobias har sökt hjälp även den vägen men upplever att det är ytterst få, om ens någon, KBT-behandlare som är specialiserad inom spelberoende.
– Hälsocentralerna har dessutom oftast bara en person som jobbar med KBT eller liknande vilket gör att väntetiderna är väldigt långa och man hinner hamna ännu djupare i sitt spelberoende.
Tobias upplever att de som söker för sitt spelberoende får ringa runt hit och dit men kommer ingen vart. Istället hänvisas de ofta till ideella krafter som spelberoendegruppen.
– Det är jättebra att spelberoendegruppen finns, där man kan träffa andra som har samma problem, men det är inte säkert att det är tillräckligt för att bli av med sitt beroende.
Att privat bekosta sin KBT-behandling, vilken är den vedertagna behandlingsformen för spelberoende, är kostsamt.
– Som spelberoende har man oftast inte de pengarna, konstaterar Tobias.
Hans önskan är att socialtjänsten inte bara ska hänvisa vidare till hälsocentralen, där det ofta är svårt att få en tid, utan istället ha en egen plan för hur de ska hjälpa spelberoende.