Barn med npf
Svante har ännu inte fyllt tio år och har diagnoserna add och autism. Han går lågstadiet på en friskola i Piteå kommun och har anpassad skolgång med kortare dagar. Men trots gedigna insatser från skolans sida fungerar det dåligt.
– Vi har alltid haft ett bra samarbete med skolan. De har till och med bekostat en egen utredning, men den visade sig inte vara giltig i slutändan. Skolan har också haft kontakt med Specialpedagogiska skolmyndigheten, men trots att vi alla anstränger oss så funkar inte skolan, säger barnets mamma.
Pappan fyller i:
– Som det är nu far han till skolan men koncentrationen tar snabbt slut. Han orkar max två timmar och vissa dagar går det inte alls. Då får vi hämta hem honom på en gång. Han är intryckskänslig för både syn, lukt, hörsel och känsel och ofta blir det för mycket att vistas i skolmiljön.
I familjen finns också ett äldre syskon, som också har diagnosen autism och har gått samma skola.
– Det har fungerat bättre. Att det blir så jobbigt för Svante handlar förmodligen om att han även har add, säger mamman.
Föräldrarna har satt sitt hopp till Ast-klasserna på Solanderskolan i Öjebyn, som är till för barn med autismdiagnoser. Det är rektorn på respektive skola som avgör om barnet ska sättas i kön till någon av kommunövergripande särskilda undervisningsgrupper, som Ast-klasserna eller Tallbacka.
Men för att rektorn ska kunna göra det måste barnet gå på en kommunal skola.
Det innebär att Svante inte har en chans att gå i en Ast-klass – om man inte först byter till en kommunal skola.
– Man känner sig nedslagen. Det är en otrolig stress över allting. Han ligger efter så mycket i skolan och vi undrar hur han ska ha en chans att komma ikapp. Det här beskedet är ytterligare en motgång för honom och för oss. Man orkar inte hur mycket som helst, även om vi måste fortsätta kämpa, säger hans mamma.
Föräldrarna befarar att ett byte till en kommunal skola kommer att innebära större klass.
– Det blir också nya rutiner, nya lärare och nya klasskompisar. Vi är ganska säker på att han kommer att krascha om vi gör det bytet – samtidigt har vi nått vägs ändå på friskolan. Vi vet inte hur vi ska göra, säger pappan.
De är också oroliga för vad som händer om den kommunala skolan inte skulle fungera.
– Kommer han att bli hemmasittare då – och hur ska hans framtid se ut då? undrar mamman.
De har också fått information om att väntetiden till Ast-klasserna är flera år.
– I bästa fall kanske han får börja där i åttan om vi börjar köa nu. Det är ju jättelänge kvar. Man känner sig bedrövad och tappar hoppet. Vi kommer ingen vart, säger pappan som konstaterar att det finns hjälp – men att deras son inte får den.
– Istället sparkar de undan benen på oss och framför allt på vårat barn. Han far illa och det är nog tufft redan i dag.
Även Svantes mamma har en autismdiagnos.
– Sedan jag gick i väggen för cirka åtta år sedan är jag sjukpensionär och jobbar två timmar per dag. Det gör att jag kan pussla och hämta Svante i skolan. Annars skulle det aldrig ha gått. Alla möten med skolan, habiliteringen och bup tar också mycket tid.
När hon sätter ord på sin egen skolgång säger hon den inte var rolig.
– Jag var alltid utanför och mobbad. Jag hade svårt med det sociala. Som vuxen har jag tränat på att klura ut hur andra gör. Jag ser tydligt att Svantes svårigheter liknar mina och förstår precis vad han menar när han berättar om saker. Det gör ont att det påminner om min egen skolgång. Autism och add är vanliga diagnoser i dag och det kan inte komma som en överraskning för samhället att vissa barn behöver mer hjälp och stöd. Jag hade önskat att hans erfarenheter blev bättre än mina.
Hon tycker att skolan är fyrkantig i många hänseenden.
– Alla är inte stöpta i samma form. Man säger att det ska vara lika skolgång för alla, men uppenbarligen bara till en viss gräns.
Föräldrarna berättar att problemen på skolan spiller över på livet hemma.
– Det påverkar honom jättemycket. Han orkar inget och det blir fort ett utbrott. Det enda han vill är att vara ifred med datorn, det är hans sätt att skärma av sig. Läxor är inte att tänka på, det går inte alls, säger pappan.
Svantes mamma fyller i:
– Det är svårt att få livet att gå ihop. Vi har ingen fritid kvar, allt handlar om barnen och rutiner är avgörande. Vi jobbar hårt med det hemma.
De berättar också att de gjort en orosanmälan till socialtjänsten för att få hjälp.
– Men de kunde inte hjälpa oss heller, säger mamman.
Vad skulle ni vilja se, om ni fick önska fritt?
– Fler Ast-klasser utan kötider på flera år. Mer resurser till skolorna. Politikerna har en hel del att lösa!
Fotnot: Svante heter egentligen något annat