I mars 2018 hade Erik Axelsson avslutat ännu en längdskidsäsong borta i USA, där han tävlade för skollaget på Montana State University. Det var under sommarlovet i Piteå samma år, en kväll i augusti, som en våldsam cykelolycka kom att vända upp och ner på hans tillvaro. En bruten rygg och en förlamning från bröstkorgen och nedåt blev resultatet av kraschen.
Men olyckan vill han ogärna prata om, det är något som ligger bakom honom.
Istället berättar han om det som hände sen, när han skulle tillbaka till livet igen, den här gången i en rullstol.
– Det senaste året har gått jävligt bra och allt funkar skitbra egentligen, är det första han säger när han får frågan om året efter olyckan.
För Erik Axelsson har det bästa sättet att tackla omställningen varit att ha ett starkt pannben och hård träning, men även ett stort stöd från familj och vänner.
Att inte behöva ha assistans i hemmet har varit en målsättning som har fungerat som en morot.
– Jag har haft motivationen att om jag tränar innebär det att jag klarar mig själv. Det ska vara på mina villkor, om eller när jag ska göra något. När man vet att det krävs mycket träning om man vill komma dit tycker jag det är väldigt enkelt att träna.
Men det har inte alltid varit så. När Erik Axelsson låg på sjukhuset den första tiden var det många tankar som cirkulera hos honom.
– Just i början, i det kritiska skedet, trodde jag att det var klart. Att jag fick 24 år. Sen allt eftersom jag blev starkare började jag inse att jag kan göra mer och mer saker.
Tankesättet utvecklades successivt.
– Första veckan hade jag accepterat att jag kommer vara i Pite resten av livet och inte kunna göra någonting. Sen går en vecka till och jag blir ännu starkare och kan röra mig mer och börja tänka hur man kan lösa bilkörningen. Det fortsätter nästan varje dag i sex månader och då inser jag att det faktiskt går att vara självständig och göra saker utan problem.
Ett rehabcenter i Stockholm sex veckor efter olyckan var en del av vändningen för honom. Där var instruktörerna själva rullstolsbundna, något som gjorde det lättare för Erik Axelsson att skapa sig en målbild av vem han ville vara i rullstolen.
– När jag kommer till rehabcentret är det första jag ser en kille i rullstol som har en matbricka i ena handen och en kaffekopp i andra som på nått sätt snirklar sig fram. 'Jävlar vad coolt' tänkte jag då, det är så där det ska se ut när man kör rullstol.
Han berättar att han innan olyckan hade han vissa fördomar om "hur man var" när man satt i rullstol, men att han med hjälp av att träffa andra i liknande situationer och genom deras historier har omvärderat sin inställning.
– När jag såg dem så ändrades bilden av att vara en person som satt i rullstol. Istället för att se någon som sitter i rullstol och tänka 'undra om han tar sig fram', tänker jag 'jävlar vilken cool person'.
Självbilden är något som har tagit tid för Erik Axelsson att ställa om sen olyckan.
– Det har tagit jättemycket tid. Jag vet att jag har haft ett stort ego tidigare och att sedan bli satt i den här situationen, det blir en identitetskris, säger han och fortsätter:
– Skidåkning är en individuell sport i grunden och man blir väldigt individualistisk. När du tävlar handlar det mer eller mindre bara om dig och det du kan göra.
Olyckan har gjort att han värderar familj och vänner högre och han är även ändrat förhållningssätt till vad han tycker är viktigt.
– Överlag är jag samma person som innan förutom att jag är mer ödmjuk, har bättre perspektiv, sitter i rullstol och inte åker skidor längre.
Även om skidåkningen är lagd på hyllan har idrotten fortfarande en stor plats i Erik Axelsson liv. Numera är det cykling och en del rullstolstennis som gäller.
– Cykling är en konditionsidrott som är en jävla plåga mot sig själv. Jag fattar inte vad jag håller på med, av någon anledning har jag blivit helt dum i huvudet av att åka skidor, säger han och skrattar.
Härnäst ska Erik Axelsson åka tillbaka till USA för att fortsätta sina studier i ekonomi. Han vill inte sia för mycket om framtiden men mål kan han inte låta bli att ha.
– Just nu är det största målet att åka upp på scen 2020 med hatten högt och kasta den, ta mitt examenspapper och dra vidare. Sen får man se om det blir något idrottande, jag har en vag tanke om Paris 2024 Paralympics, säger han med ett leende.