På intensivvårdsavdelningen i Piteå har våren varit hektisk. Den har tagit emot nästan alla svårt sjuka personer i covid-19 i Norrbotten. När vi besöker Piteå sjukhus pratar vi med fyra sjuksköterskor som har jobbat under vårens svåra förhållanden.
– Det var kaos initialt. Vi skulle flytta avdelningar och folk kom från hela Norrbotten. Vi jobbade verkligen timme för timme, säger Elina Rönnqvist, IVA-sjuksköterska.
När coronaviruset bröt ut som värst i mars hade avdelningen tre patienter per sal.
– Det var jättesvårt. Man har funderat på var alla grejer kom ifrån. Vi skramlade ihop saker som inte används från andra sjukhus. Det var gamla respiratorer som vi trodde var bortkastade, men plötsligt var de kvar ändå, säger Johan Ekman, IVA-sjuksköterska.
Förutom en större belastning på vården kom även nya kollegor från andra sjukhus, samt nya rutiner med utrustning.
– Det var en enorm stress och oro, inte minst med utrustningen. Vi var inte vana att klä av oss och byta om konstant. Men den största stressen var att man var rädd att bli smittad. Det var obehagligt att känna att man eventuellt drog hem smittan till familjen, säger Anna-Lena Sandström, IVA-undersköterska.
Hur reagerade folk i er omgivning när ni arbetar så nära smittan?
– Det var lite blandat. Vissa var så naiva och ville kramas för att vi inte träffats på länge. Andra ville knappt nudda armbågarna, säger Elina Rönnqvist.
Alla var eniga om att de mötte en viss oro från vänner och bekanta som var oroliga att bli smittade.
– Det kändes som en tidfråga innan man blev smittad. Man duschade och skrubbade sig länge innan man gick hem från dagen, säger Anna-Lena Sandström.
Hur kändes det att arbeta i en sån miljö?
– I början var man helt matt. Vi alla sitter och funderade hur vi orkade, säger Elina Rönnqvist.
Anna-Lena Sandström säger att det var svårt när smittan inte försvann.
– I början var vi som i krigsläge, vi bara jobbade på, men jag kände mig lite lätt deprimerad när vi insåg att viruset inte skulle försvinna så snabbt som vi trott.
Utöver all säkerhetsutrustning var personalen även tvungen att vara ännu mer noga med städningen av salarna.
– Vi spritade alla handtag var tredje timme. Det underlättade att intensivvårdsavdelningen flyttade till operationsavdelningen då de redan är vana att vara jättenoga med att sprita och göra rent, säger Marie Nilsson, IVA-sjuksköterska.
Trots att arbetsmiljön varit tuff under våren säger Johan Ekman att det har varit ett fantastiskt samarbete.
– Även om vi har fått slita har vi fått våra raster. Vi har haft utbildad personal på avdelningarna hela tiden och alla har gjort ett jättebra jobb. Vi har jobbat stenhårt men våra chefer har nog jobbat ännu hårdare.
Elina Rönnqvist håller med Johan Ekman och säger att hon är imponerad över personalens hårda arbete.
– Jag är stolt över oss, ingen nämn, ingen glömd.
När patienterna kommer till intensivvårdsavdelningen är de redan sövda. När de sedan vaknar upp har många varit sövda i flera dagar.
– Ofta är de väldigt förvirrade – det är förståeligt när vi står där i våra masker. Det är också ganska svårt med kommunikationen när de vaknar då vi har så mycket skydd för ansiktet, säger Johan Ekman.
Hur länge någon är nedsövd beror på hur sjuk patienten är. Under pandemin ligger snittiden för nedsövning på två veckor.
– Som längst var en patient nedsövd i 61 dagar. Normalt är rehabiliteringstiden efter att man varit nedsövd väldigt lång, men med covid-19 märker vi att den varit kortare, det beror förmodligen på hur friska många faktiskt varit innan, säger Elina Rönnqvist.
Vad har varit jobbigast under den här tiden?
– Det var obehagligt att det var så många unga som egentligen inte är i någon riskgrupp. Det var en chock i början när vi trodde att det främst var äldre som blev smittade, sedan insåg vi att det var många som var yngre än en själv. För vissa var det för tidigt, de var egentligen i sin primetime, säger Marie Nilsson.
De är alla frustrerade över att folk inte tar viruset seriöst.
– Alla borde få komma på studiebesök och se det vi ser, säger Marie Nilsson.
Johan Ekman säger att trots att det var varit tungt så gör de bara sitt jobb.
– Jag mår nästan bara illa när jag ser de som jobbar som står och snyftar och tycker synd om sig själva. Det är inte oss det är synd om, det är synd om de som är sjuka.