Skolans värld är full av utmaningar, bland annat den ökande problematiken med hemmasittare. "Det blir lätt ett vuxenprojekt. Att man börjar i fel ände, för man har inte pratat med eleven. Vad har den för behov? Vad är svårt, vad tynger?", säger Angelica Danielksson.
Det hände något 2011, menar Angelica Davidsson som har varit specialpedagog och lärare i 18 år.
– Rapporter visar att problematiken med hög frånvaro, hemmakämpare, hemmasittare eller vad man kallar det, kraftigt ökade efter den nya läroplanen kom 2011. Målnivåerna bedömdes utifrån förmågor, vilket gjorde det tuffare för många barn.
Under samma period har skärmarnas plats i barnens liv blivit alltmer tydlig. Kan det vara så att det är roligare vara hemma?
– Man kan ofta ha uppfattningen att barn vill vara hemma och sitta framför skärmen, men det är inte alls min uppfattning. Barn vill klara av saker, de vill kunna gå till skolan oavsett.
Föräldrar och barn i hem där barnets skolfrånvaro skenat lever i stor stress, berättar Danielsson.
– Som de kämpar de här barnen och föräldrarna. De kämpar och kämpar och kämpar. Jag har suttit med barn som sagt "Imorgon ska jag verkligen klara av att gå till skolan". Men så slår oro, ångest och stress till.
Har skolan nog kunskap kring barn och ångestproblematik?
– Det kan saknas kunskap, helt klart. Det kan även saknas rätt förutsättningar när man inte har nog med resurser, eller saknar ett systematiskt arbete för att jobba med de här problemen. Har man kartlagt vad den höga skolfrånvaron bottnar i? Vad funkar, vad funkar inte? Man har inte givits rätt förutsättningar anser jag. Det är ofta komplexa problem. Och komplexa problem kräver komplexa lösningar.
Stress i flera led. I lärarana som ser frånvaron öka, i eleven som får allt högre trösklar ta sig över och i förälderns som kämpar med att stötta.
Där anser Angelica Danielsson att skolan, vården och socialtjänsten måste samarbeta mer.
– I vissa kommuner finns skolsociala team där målet är att samverka mer. Men det måste finnas kunskaper i alla led i skolan för att identifiera att ett barn börjar vara frånvarande mer. Alla; det är skolpersonal, fritidspersonal, vaktmästare, rektorer, alla. De måste veta vilka tecken de ska uppmärksamma och identifiera hos elever som är i riskzon.
Exempel där är att man ser att frånvaron ökar, är det vissa dagar man ser att eleven är borta, finns det mönster? Sedan måste med hjälp av föräldrarna prata om helhetsbilden av det liv barnet lever, dialogen är avgörande.
– Men det blir lätt ett vuxenprojekt. Att man börjar i fel ände, för man har inte pratat med eleven. Vad har den för behov? Vad är det som är svårt, vad tynger?
Angelica Danielsson har jobbat i skolans värld i 18 år.
Det finns mycket att göra i skolan för att fånga upp dessa elever, menar Angelica Danielsson. Men en sak ser hon som det helt avgörande.
– Allt handlar om relationer. Vi vuxna som möter barn och unga måste relationsinvestera så att de får en trygghet. Vid klasskonferenser måste vi säkerställa att den eleven har en trygg relation med någon vuxen på skolan. För det kan komma fram att det inte är så, och då finns risken att vi aldrig kommer nå barnet.
I hennes nya roll, som företagare i de här frågorna, handlar det mycket om att coacha skolpersonal men även elever och föräldrar, något hon anser inte hade behövts om skolan verkligen fungerat
– Mitt företag hade inte behövt startas då. Samverkan fungerar inte i praktiken så vi är flera specialpedagoger, kuratorer och andra som startat eget för att finnas med och samverka, för att bidra till förändring. Det finns jättemånga kompetenta människor i skolan och i vården, men man måste bli bättre på att förstå helheten och stötta elever så att alla får det stöd de behöver i sitt liv, och har rätt till enligt skollagen.