– För mig är det en omöjlighet att han ska kunna klara av att göra det här. Det finns inte på jordklotet.
Det blev pappans slutord i förhöret som försvaret höll i.
Åklagarna hade inte mycket att komma med, men målsägarbiträdet Elisabeth Massi Fritz ville ha fler svar.
– Tror du att din son är kapabel att oprovocerat ta strypgrepp på en kvinna han är tillsammans med, och hålla så hårt att hon får andnöd? undrade Massi Fritz.
Före förhöret med pappan hade rätten fått lyssna på ett vittnesmål från en av sonens före detta flickvänner som berättade om just en sådan händelse.
– Nej, det tror jag inte han är kapabel till, svarade pappan.
– Är det lika troligt som att han är kapabel till att mörda en kvinna?
– Ja.
Försvaret ville inte hålla med om att pappans trovärdighet i rätten därmed försvagades.
– Han kände inte till det där med strypgreppet men det är väsensskillnad mot att mörda och stycka någon. Det betyder inte att han inte känner sin son, sa Bo Forssberg.
Försvaret ville med förhöret ge 22-åringen alibi för dagarna 17-20 augusti, då Forssberg tror att kroppsdelarna placerades i ödehuset och i terrängen där de hittades.
Under den tiden bodde sonen hemma hos föräldrarna och pappan hade koll på sin son i stort sett från fredag förmiddag till måndag eftermiddag. Historien backades upp med kvitton från diverse inköp och sms. Men sonen hade bland annat varit iväg med bilen två korta svängar på nätterna.
– Jag tycker ändå att vi fått fram ett hyfsat alibi även om det finns vissa luckor, sade Forssberg.
– Pappan kunde inte ge sonen alibi, konstaterade åklagaren Ulrika Schönbeck.
Dessförinnan hade pappan med både styrka och lugn berättat historien om en tystlåten och annorlunda kille, som tidigt hade problem att få kontakt med kompisar.
– Redan i årskurs 1 och 2 såg vi att det började bli problem, sade pappan.
Sonen blev mobbad både på mellanstadiet och högstadiet.
– I åttan fick vi till en akututredning då det konstaterades att han hade add och Asperger. Det var skönt, inte minst för honom, för nu fick han klarhet i vad han hade för problem. Vi fick medicinering och det blev räddningen. Han fick godkända betyg.
I gymnasiet blev det problem igen, men då ordnade föräldrarna en plats i Övertorneå på en utbildning speciellt för ungdomar med Aspberger.
– Det fungerade ända tills han fyllde 18 och skulle klara medicineringen själv. När vi hämtade hem honom efter vårterminen var han i dåligt skick.
På sommaren hjälpte sedan pappan sonen att ta körkort. Sedan berättade han om hur föräldrarna kämpat för att hjälpa sonen att klara sig i vardagslivet.
– Han kan börja med saker och han har många idéer. Men han klarar egentligen inte av att göra någonting färdigt.