1990 var premiäråret för PDOL. Ett gäng unga arrangörer fick i uppdrag av kommunen att skapa ett arrangemang för Piteås unga. Men ambitionen för att skapa någonting större än ett ungdomsarrangemang fanns.
Premiärårets publiksiffra hade man uppskattat till några tusen betalande besökare.
Men det visade sig att besökarna blev fler än man räknat med och festivalen blev ett faktum.
De första åren tog festivalen form och fick ett flertal kommande inslag. Bland annat utnämnandet av Årets pitebor och konstprojektet Piteåmålningen som fick ett stort genomslag.
Ingen konkurrens
Anna-Karin Johansson brinner starkt för festivalen och har arbetat med den sen ungdomsåren.
Hon har bland annat hunnit vara vd och festivalgeneral för organisationen under början av 2000-talet.
Johansson vittnar om att mycket har förändrats genom årens lopp.
– Förut fanns det ingen konkurrens, Luleå, Kiruna och Skellefteå hade inga festivaler. Vi drog hit folk från hela länet.
Tomas Riklund arbetar också med festivalen och delar samma uppfattning.
– Förut fanns det bara ett utbud. I dag är det totala utbudet mycket större. Men det är klart, det är ganska logiskt att man kopierar sånt som går bra, säger han.
Publiktapp
De senaste åren har festivalen, som så många andra i landet, tampats med publiktapp. 2009 betalade 30 500 in sig på festivalen, 2010: 28 500, 2011: 23 000 och 2012: 20 000.
Men det går fortfarande inte att sticka under stolen med att PDOL är en av de mest långlivade festivalerna i Sverige med sina 23 år i nacken.
– Piteå är en bra arrangörsstad, folk vet vad som behövs när ett arrangemang anordnas och alla hjälps åt. Det finns en enorm drivkraft, säger Anna-Karin Johansson.
Festivaldöden
Genom årens lopp har många festivaler gått i graven. Piteå dansar och ler hade också en svacka efter 20års-jubileumet 2010 och det ryktades om nedläggning.
– Det gick dåligt för festivalen, man tappade publik och hade dålig ekonomi. Så ledningen byttes ut. Sen bytte vi även inriktning och började skruva på ett fungerande koncept, säger Tomas Riklund.
Nytt för i år är att själva festivalområdet är gratis, med undantag för badhusparken som är ett inträdesområde.
– Förköpen har gått åt bättre än vad de gjort tidigare år, säger Anna-Karin Johansson som ser positivt på årets upplaga av festivalen.
Vildcamping
I slutet av 90-talet var det premiär för festivalcampingen. Tidigare år hade det växande problemet med "vildcamping" vid gamla och nya havsbadsvägen blivit så pass utbredd att skogsägarna tröttnade på att städa upp efter alla frivilliga campinggäster i skogen.
– Det såg förjävligt ut och det behövdes en hel armé för att städa upp efter dem, berättar Tomas Riklund.
För att få bukt på problemet anordnades därför en festivalcamping i anslutning till området och markägarna stängde av skogen för vildcamparna under festivalhelgen.
Slutar inte
Anna-Karin Johansson trivs med att jobba med festivalen och har inga planer på att sluta.
Varför stannar du kvar och arbetar med festivalen varje år?
– För att det är så jäkla kul! Belöningen är att se publiken som kommer hit och har det roligt på festivalen, säger Johansson.