Man blir förvånad över hur hög stämning det kan vara på Ekbergs konditori i Piteå en vanlig tisdag efter lunch. Det låter som en lågstadieklass hög på socker. I ett hörn sitter underhållaren Ronny Eriksson med en kopp kaffe och två småkakor för han vill inte bli intervjuad i sitt hem.
Hur känns det att ha 146 dagar kvar till pensionen?
– Det har jag inte tänkt på än. Jag kommer att hålla på så länge som jag och folk tycker att det är kul.
Du har livnärt dig som artist i över 30 år. När hade du egentligen ett "hederligt" jobb senast?
– Det var på 1980-talet. Efter att ha skadat mig under militärtjänsten på I19 fick jag till slut en slags livränta. På den tiden jobbade jag på Assi och blev sjuk hela tiden. Jag valde att utbilda mig till fritidspedagog.
Var har ditt politiska engagemang sitt ursprung?
– Både farsan och farfar var socialdemokrater. Farfar var bonde och skogsarbetare, medan pappa var en sådan där Hermodsstudent som till slut blev vägmästare. Själv gick jag på gymnasiet mitt under FNL-perioden.
Och ändå ägnar du dig åt en överklassport som golf?
– Du, det finns bilder när Che Guevara är på golfbanan. På turné har jag alltid golfklubborna med mig, men det finns golfbanor som jag inte vill spela på som i Skanör. I Piteå däremot finns gamla, unga och några Assi-arbetare på banorna. Numera spelar jag för lite golf.
Vi känner till din scenpersonlighet, men hur är du privat?
– Det är ganska likt. Jag har en anekdot från när vi plockade Chip Taylor till Krokodil. Du vet, han som skrev låten "Wild Thing" och är farbror till Angelina Jolie. Jag hämtade honom i Luleå. Chip satte sig i framsätet. Som alla amerikaner tjatade han hela tiden. Jag svarade mest "joo" och "nej". Efter att ha surrat i 30 minuter i sträck frågade han vad jag jobbar med. "Well, I´m a stand up-comedian", svarade jag. Han höll på att skratta ihjäl sig.
Hur kom musiken in i ditt liv?
– Det var en klassisk grej. På gymnasiet hade jag en kompis som spelade gitarr. Vi var intresserade av samma brudar. Jag insåg vad som krävdes och lärde mig tre ackord. Min kompis hade snygg röst, så jag började göra roliga låtar i stället.
Din första gång på scen lär ha varit på gamla Kårhuset i Luleå 1972.
– Jag hade en vän som hela kvällen hetsade mig upp på scenen. Jag hade gjort en text till en blues och fick spela den tillsammans med Nynningen. Det var naturligtvis spännande.
Blev Kontraband ditt första band?
– De bad mig hoppa in för de visste att jag hade skrivit ett par låtar. Första spelningen måste ha varit 1975 i Kiruna. En gång fick vi en recension, "plakatrock med plåtigt ljud". Det var nog så det lät.
Vad minns du om insändarstormen efter ert framträdande på skolavslutningen på Strömbackaskolan 1976?
– Det var i samma veva som kungen gifte sig med Silvia. Vi var väl inte så mycket för kungahuset. Jag hade skrivit en dikt som lästes från scenen:
"I 40 år lovade socialdemokratin,
att avskaffa den svenska monarkin,
de har lovat och lovat, men inget har hänt,
så nu hoppas vi att vår unge regent,
är antingen steril eller impotent
Ett fyrfaldigt leve för att kungen
har trassel i pungen”
Vad hände sedan?
– Först efteråt fick vi veta att vår kompis i ljudteknikerrummet hade brottats med vaktmästaren som ville dra ut strömmen. Skolans rektor sade att vi aldrig skulle få spela på skolan igen. Det skrevs insändare i tidningen av folk som hävdade att deras skolavslutning hade förstörts.
Euskefeurat betyder olustigt på pitmål. Är inte namnet motsägelsefullt med tanke på att ni fortfarande spelar tillsammans efter 40 år?
– Vi letade efter ett namn som var typiskt för Piteå. Det är ett uttryck som användes mycket på den tiden. Vi har försökt att luska ut var ordet kommer ifrån. En språkforskare från Umeå tror att det kan ha tyskt ursprung – ausgefeuert. Betydelsen är mer utbränd.
Turnén heter Det 40-åriga kriget. Varför?– Efter 40 år tillsammans har det förstås uppstått interna stridigheter. Dessutom har vi alltid varit i krig mot etablissemang. makthavare och orättvisor.
Är du förvånad över att ni blev populära även utanför Piteå?
– Nej, jag tror att det finns något universiellt i det lokala. Torgny Lindgren är en av mina favoritförfattare. Hans böcker utspelar sig ofta i en liten by som heter Raggsjön. Ändå säljs hans böcker över hela världen.
Hur ser er publik ut?
– Det finns folk som varit med från början och som har indoktrinerat sina barn. Nuförtiden dyker även barnbarn upp. Det kommer märkliga skaror som kan alla texterna. Ett gäng brukar ha med sig en stor banderoll där de önskar hopplösa låtar som vi inte spelat på 30 år.
Vilka då?
– "Till Elias" är en kultlåt. Förra året spelade vi på Skulefestivalen. Där stod ett gäng med ett 30-tal ungdomar med banderollen. Vi kunde inte spela den för den var inte inrepeterad, men när vi sålde skivor efter konserten kom hela gänget och sjöng "Till Elias" bakom oss. Det är en märklig låt som jag skrev om en överbeskyddande mamma. Hennes son levde hela sitt liv i kökssoffan under en fårskinnsfäll. Det är inget fel på pajken, men mamman älskade honom till döds.
Det låter inte som någon självklar partylåt?
– Vi spelade låten på Dalhalla. Gänget blev förstås glada, men sedan vände de på banderollen. Där stod "Den sjunde dagen". Det är ännu konstigare låt.
Hur många låtar har du skrivit?
– Det är säkert ett par tre hundra.
Är skrivandet lätt?
– Nej, men jag tycker att det är riktigt roligt när man får en idé och får jobba med själva hantverket.
Hur många spelningar har du per år?
– Det är väldigt olika. Som mest har det blivit bortåt 140 spelningar.
Berättar du på scen var du kommer ifrån?
– Nej. Tillsammans med min fru Ulla drev jag kulturhuset Krokodil. Till 10-årsjubileet ville vi arrangera en kulturfestival och behövde få ihop en budget på 100 000 kronor. Vi fick stöd från flera företag, men av Piteå kommun fick vi ingenting med motiveringen att då skulle kommunen vara tvungen att ge pengar till varje macksägare som hållit på i tio år.
Bråket slutade med att du skickade en räkning Piteå kommun för att de använt en av dina textrader, "Det är hit man kommer när man kommer hem” i en slogan?
– Låt mig säga så här, det blev en dålig affär för kommunen.
Hur blev du "ståuppare"?
– Lasse Tennander kom fram efter mitt mellansnack på Tonträffen i Piteå och berättade om Vestermans hörna i Gamla stan. Det var i samma veva som mina bandkompisar sade att "det är kul att du kan prata, men du får göra det någon annanstans". På den tiden hade vi en mandolin som alltid behövde stämmas. Därför började jag prata mellan låtarna för att dölja det. Till slut tog bandet tid. I Filipstad höll jag på i 22 minuter i sträck.
På TV är du känd från skilsmässodramat i "Lid i natt", men vad är hemligheten bakom ditt eget långa äktenskap?
– Allt handlar om att hitta rätt partner. Jag och Ulla har varit gifta i över 40 år.
Vad har varit ditt livs största kris?
– Min pappas död var fruktansvärt jobbig. Det var det också när jag förlorade arbetskamrater som Anders "Bubben" Burström och Stellan Sundahl.
Var pappa din största supporter?
– Vi är väl lite samma. Han skrev också lite grann, men kunde aldrig förverkliga sina drömmar. Hemma fanns alltid Folket i bilds diktsamlingar med Helmer Grundström. Jag fascinerades av hur man kunde berätta något på rim.
Du har tagit dig en bra bit från skogen. Var hämtade du modet?
– Jag tycker inte att det är så märkvärdigt. Allt har bara blivit. Det är lite sorgligt när man ser dom som är med i Idol och plötsligt ska leva upp till rollen som stora stjärnor. För min del har det gått framåt med små, små steg.
Du har kallat dig pessimistkonsult. När är humöret som mörkast?
– Jag är egentligen mer en skeptiker. De ringde från en tidning med anledning av pessimistkurser för folk födda på 2000-talet. Problemet är att unga inte kan ta en motgång utan förväntar sig att allt hela tiden ska bli något fantastiskt.
Har tiden äntligen kommit i kapp dig?
– Jag var på en utbildningsmässa för några år sedan. Det var otäckt att höra hur alla försökte övertrumfa ungdomarna att de kunde bli vad som helst. Med den målbilden är det lätt att känna sig misslyckad. Det var bättre när man själv växte upp och fick höra att du inte kan bli något. Allt som blev bättre än så var bara "Wow!"
0920 - 26 29 03