"När jag gjorde utredningen orkade jag bara ligga i sängen och gråta och jag var uppfylld av mina självmordstankar. Allt jag ville var att dö och det färgade både utredningen och livet i stort", säger Martin.
Adhd och autism
Det är skärtorsdag 2018. Efter flera depressioner och ett självmordsförsök får Martin Helgesson, i dag 24 år, sin autismdiagnos.
– Men min psykolog sa att jag egentligen inte passade in på någon diagnos, så han hade bestämt sig för att ge mig högfungerande autism. Det var inget som jag reflekterade över där och då, men senare har det kommit ikapp. Kan man på ett så godtyckligt sätt dela ut diagnoser utan att den stämmer överens med verkligheten?
Sedan dess har han ifrågasatt sin diagnos och kämpat för en ny utredning.
Vad skulle det betyda för dig att få diagnosen återkallad?
– Det skulle betyda mycket att bli av med diagnosen eller att få en mer rättvisande diagnos. Jag har förmodligen någon diagnos, men jag har ifrågasatt just autismen. Det viktigaste är att få en ny, mer opartisk utredning.
Martin säger att han regelbundet är i kontakt med psykiatrin om en ny utredning, men att han inte fått något ordentligt gensvar.
– Det känns som att det är mycket som blivit fel. Bara att bli tagen på allvar hade betytt mycket.
Lägenheten i centrala Piteå bär spår av flera fritidsintressen. Martin odlar, han gjuter i betong och gips. Till vardags studerar han psykologi. Han är också engagerad i Svenska kyrkan, där han bland annat volontärarbetar och i Unga reumatiker som stödkompis och kassör. Han bowlar, dyker och har styrelseuppdrag i några föreningar.
Att han skulle börja plugga igen efter gymnasiet var långt ifrån självklart, då skolan och prestationsångesten inför redovisningar och prov är en av de saker som varit allra tuffast under stora delar av Martins liv.
– Sedan högstadiet har jag känt mig annorlunda. Jag trodde att mobbning var en del av livet, att det var så det skulle vara. För mig var det vardagsmat att bli kallad idiot, jag tänkte att alla hade det så, att det var en del av livet.
Men det var inte bara mobbingen på skolgården som ställde till problem. Martin satte han stor press på sig själv i skolan. När det sammanföll med familjeproblem blev det för mycket.
– Jag utvecklade prestationsångest och scenskräck. Jag har ett talproblem från födsel och stammar lite, vilket gjorde muntliga redovisningar jobbiga. Om jag hakade upp mig på ett ord fick jag höra det resten av veckan, även om redovisningen var perfekt i övrigt.
Sedan högstadiet har Martin känt sig annorlunda. "Jag trodde att mobbning var en del av livet, att det var så det skulle vara. För mig var det vardagsmat att bli kallad idiot". Men det var inte bara mobbingen som ställde till problem.
Han tog sig igenom högstadiet och gick ut med bra slutbetyg. När han blev antagen till ett gymnasium med bowlinginriktning flyttade han söderut.
– Jag mådde ganska pissigt redan vid flytten och det i kombination med att flytta långt hemifrån blev inte bra. Det kändes som ett stort misslyckande att flytta hem, men i efterhand kan jag se att det var det bästa valet jag kunde göra i det läget.
Under andra året på gymnasiet sökte han för första gången hjälp hos kuratorn på skolan.
Det var precis innan sommarlovet och han fick akut hjälp, men kontakten återupptogs aldrig när skolan började om.
När han senare sökte hjälp på annat håll upplevde han sig också nonchalant bemött.
– Kuratorn jag fick träffa sa "jag hoppas att du inte har så allvarliga självmordstankar, för jag går snart på semester". Jag tänkte inte så mycket på det då men efteråt har jag reflekterat över det. Jag trodde det var en självklarhet att hjälpa dem med självmordstankar. Mina misslyckade försök att söka hjälp gjorde att jag blev skeptisk till vården. Jag pratade inte heller med någon om hur dåligt jag mådde. Dessutom hade jag fått för mig att psykisk ohälsa bara drabbade andra, inte mig.
"Det är bättre att prata om psykisk ohälsa än att hålla det inom sig, det lärde jag mig efter mitt första självmordsförsök."
Situationen blev ännu allvarligare när prestationsångesten eskalerade. Martin drabbades också av en kronisk sjukdom.
– Jag fick reumatism nästan över en natt. Mina första symptom visade sig en måndag och på fredagen kunde jag knappt gå. Smärtan var inte det värsta, utan det tog väldigt hårt på psyket. Jag kunde inte utöva mina intressen bowling och dykning, så det roliga i vardagen försvann till stor del.
Inför körkortsteorin gjorde Martin flera test på nätet. Allt under maxpoäng var ett misslyckande.
– Jag gjorde några tester i rad och fick tre poäng från max. Det ledde till en rejäl ångestattack och ett självmordsförsök. I efterhand känns det konstigt, men där och då var det logiskt. Mycket handlade nog om att jag var mentalt slutkörd.
Martin trivs i lägenheten i centrala Piteå. Där utövar han flera fritidsintressen, som att gjuta i betong och odla.
Martin blev inlagd för tvångsvård inom psykiatrin.
Det var efter det han fick sin utredning och senare diagnos, den där påskdagen 2018.
– Länge var det bara min närmaste familj som kände till min historia, att jag mått så dåligt. Men det är bättre att prata om psykisk ohälsa än att hålla det inom sig, det lärde jag mig efter mitt första självmordsförsök.
Genom sina engagemang i kyrkan och Unga reumatiker pratar Martin bland annat om just psykisk ohälsa.
– Det känns jätteviktigt. Att känna att man inte är ensam kan betyda mycket och för mig har kyrkan varit min klippa i stormen när det varit som värst, därför känns det bra att kunna ge något tillbaka.
När Martin beskriver sin tillvaro idag säger han att han lever ett vanligt liv. Han pluggar, har fritidsintressen och är engagerad i flera föreningar.
Prestationsångesten är inte lika stark längre.
– Jag känner mig själv bättre och kan tänka att det inte är avgörande att få maxpoäng. Jag vet att godkänt är tillräckligt, i dag kan jag se det på ett annat sätt.
Studierna ger framtidshopp, Martin är intresserad av att ta en master och börja forska i framtiden.
Men diagnosen, som han anser är felaktig, skaver fortfarande.
– När jag gjorde utredningen orkade jag bara ligga i sängen och gråta och jag var uppfylld av mina självmordstankar. Allt jag ville var att dö och det färgade både utredningen och livet i stort.
Han tror själv att han kan ha generellt ångestsyndrom och selektiv mutism.
– Det känns tungt att vården inte vill utreda igen. I dag har jag en diagnos på pappret men inte i praktiken.
Att allt fler unga vuxna till få sina diagnoser omprövade eller återkallade ser Martin som en logisk utveckling.
– Med tanke på att allt fler får diagnoser är det inte så konstigt. Förutom att man kan få fel diagnos kan man ju växa ifrån den. Så det är den enkla logiken – när fler får diagnoser leder det också till att fler vill bli av med dem.