Det började med att Maria Tandlunds man Patric, 53 år, fick förkylningssymptom i mitten av november.
– Medan han väntade på provsvar hade hela familjen blivit sjuka. Vi har alla haft konstaterad covid-19.
Maria, 44 år, och parets två hemmaboende tonåringar klarade sig rätt bra, men en vecka efter att Patric insjuknat blev han betydligt sämre.
– Eftersom Patric har astma tänkte jag att han skulle bli dålig om han skulle drabbas. Det var varit min rädsla sedan pandemin började, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli såhär illa, säger Maria.
Söndagen den 22 november blev Patric inlagd, eftersom han hade tungt att andas. Behandlingen hjälpte och dagen efter fick han åka hem, då han syresatte sig betydligt bättre.
– Han var ganska pigg några dagar, men på fredagen såg jag att det inte var bra och vi åkte in igen. Han syresatte sig väldigt dåligt och blev inlagd. På eftermiddagen flyttade de honom till Iva. Under natten försökte de med allt möjligt, men inget hjälpte.
Vid lunchtid dagen därpå ringde Patric själv till Maria.
– Han berättade att de skulle söva honom och så sa han att vi skulle ses om några dagar. Det var fruktansvärt. Vi visste ju båda två vad det finns för möjlig utgång.
Nästan en vecka senare ligger Marias man fortfarande i respirator.
– Läget är stabilt och det är ju bra, men det har inte heller skett några framsteg. Det är bara att vänta. Jag förstår att jag inte får hälsa på honom, men det är ändå fasansfullt. Det känns som om jag har övergett honom och låter honom kämpa själv.
Uppdateringar om läget får familjen en gång per dygn.
– Naturligtvis respekterar jag att personalen har fullt upp och jag försöker tänka att så länge de inte ringer är det bra. Men att bara få uppdatering en gång per dygn är svårt. Någon gång har det gått 26 timmar och det är långa 26 timmar. Som anhörig ska man heller inte ringa Iva och fråga.
Maria säger att målbilden såklart är att Patric ska komma hem igen.
– Jag vill berätta om vår situation för att folk ska förstå hur allvarligt det är. Covid-19 drabbar inte bara gamla, utan även yngre. Jag har tagit pandemin på allvar hela tiden och eftersom jag jobbar inom äldreomsorgen har jag känt ansvar att inte dra in något på jobbet, men fullt ut förstår man inte allvaret förrän man är i det. Det är som att leva i en mardröm.