SGU genomförde nyligen en stor kartläggning av de rester som pappersbruken och skogsindustrin dumpat i havet i Norrland, innan strängare lagar infördes runt 70-talet. Dessa kallas fiberbankar och fiberrika sediment. Sedimenten består av bland annat flis. Kartläggningen pågick i tre år, både längst kusten och i inlandssjöar. I kartläggningen fann man en fiberbank utanför SCA Munksund på 110 000 kvadratmeter som är cirka tre till fyra meter djup, utöver den fann man flera fiberrika sediment. Fiberbanken visade sig innehålla höga till mycket höga halter av PCDD, DDT och PCB.
– På 50 -och 60-talet var man inte lika bra på att ta tillvara på all cellulosa och man hade förluster av fibrer som släpptes ut i havet. I dag är teknikerna mer effektiva, säger Per Nilsson, handläggare av förorenade områden på Naturvårdsverket.
Problemet med fiberbankarna är att det inte är säkert att kemikalierna stannar i fiberbankarna, utan de kan spridas ut i havet och i ekosystemet.
– Kemikalierna kan spridas till fisk, och sedan till människor när vi äter fisken, eller exempelvis till havsörnen eller säl.
Enligt Per Nilsson är det svårt att sanera i havet.
– Det är inte säkert att det är bäst att gräva upp eller suga upp fiberbankarna, för kemikalierna riskerar då att spridas. Ett alternativ kan vara att täcka över dem.
Det är dyrt att sanera och enligt Per Nilsson bör man fundera på var i landet en sanering ger bäst effekt.
Sarah Josefsson, miljökemist på SGU, var en av forskarna som gjorde kartläggningen. Hon säger att det är viktigt att ta reda på källorna till miljöföroreningarna.
– Den största faran är om det är ett kontinuerligt läckage och att gifterna sprider sig. Vi vet sedan tidigare att dessa föroreningar finns i havet, nu måste vi lokalisera källorna.
Ett annat problem med fiberbankarna är att inget kan leva där då de är syrefattiga. Utgörs stora delar av botten av fiberbankar blir vattnet ogästvänligt för djur.
Anneli Persson är miljöhandläggare på Länsstyrelsen som också var inblandad i projektet. Länsstyrelsen har klassat yttre fjärden högst på riskskalan. Hon säger att nästa steg för Länsstyrelsen är att prata med SCA och komma överens om vilka åtgärder som ska utföras härnäst.
– Fibermaterialet tror vi kommer från SCA. Vi ska nu föra en diskussion med SCA om vilka eventuella åtgärder som är lämpliga.
Anneli Persson säger att det handlar om ett juridiskt krångligt område och att Länsstyrelsen kan behöva utreda vem som ska betala, om åtgärder behöver göras. Men innan någon sådan utredning är på tal ska området undersökas ordentligt.
– Det kan finnas deponier på land som läcker idag och då är det dumt att börja sanera i havet innan vi åtgärdat på land, säger hon.
Fram till år 1985 fanns en deponi på SCA där mesa, grönlutsslam, returfiberrejekt, bark, aska, slagg och fyllnadsmassor dumpades. I en undersökning av deponiområdet gjord 2014 hittades höga halter av bland annat tungmetaller i jorden och föroreningar i vattnet.
– Vi ska börja med att undersöka landområdena mer noggrant, säger Annelie Persson.
På frågan när banken eventuellt är borttagen eller övertäckt säger hon att det i en idealisk värld kan ta fem år, men hon tillägger att frågan är komplex och att det också pågår diskussioner nationellt om hur man ska hantera förorenade sediment.