Som trygghetsvärdar ansvarar Kvinnojouren Lillasyster för att bemanna vattenbaren och skapa trygghet på festivalgatorna under PDOL. Under torsdagen finns bland annat Ingrid Brindelöv-Wiklund och Eva Nordmark på plats i tälten invid Stadshotellet.
– Vi har fått uppdrag av PDOL att jobba som trygghetsvärdar, så vi bossar över vattenbaren, patrullerar området och finns här för att skapa trygghet och för att hjälpa. Det kan vara att man är full, ledsen eller behöver hjälp med annat. Vi har också en bil så vi har möjlighet att skjutsa hem dem som behöver hjälp med att komma hem på ett tryggt sätt, säger Eva Nordmark.
– Det är mycket samtalsstöd och möten med olika människor. Det är viktigt att lyssna och vi pratar med både kvinnor och män, säger Ingrid Brindelöv-Wiklund.
Kvinnojouren Lillasyster har cirka 100 medlemmar varav cirka 20 är utbildade jourkvinnor. Samtidigt som medlemmarna syns på stan arbetar de för att informera nyfikna förbipasserande om vad de gör och dra in pengar till verksamheten.
– Vi är en ganska nystartad förening och det är många som inte vet vad vi gör. Vi informerar om vår verksamhet och säljer också armband där förtjänsten går till vår verksamhet. Vi har inga kommunala bidrag så våra skyddade boenden finansieras av donationer från företag och privatpersoner, säger Eva Nordmark.
Redan under onsdagen fanns medlemmarna på plats för att hjälpa till vid ett antal incidenter. Eva Nordmark räknar med att det kommer att bli mer att göra när helgen närmar sig.
– Det har varit några incidenter där vi fått rycka in och vi har också skjutsat hem en person. Vi räknar med att det bli mer under festivalen och helgen. Vi är redo att hjälpa till, säger hon.
I den ordinarie verksamheten arbetar Kvinnojouren Lillasyster ideellt för att hjälpa kvinnor som behöver hjälp. Eva Nordmark och Ingrid Brindelöv-Wiklund berättar att många ärenden som jouren arbetar med klassas som akuta. Under PDOL vill föreningen också informera om att det finns hjälp att få även i ett tidigare skede.
– När vi får samtal till jouren är det ofta ganska akut och då har det redan gått långt. Vi skulle gärna önska att människor också ringer till oss i ett tidigare skede, att man vågar höra av sig för att prata och få stöd. Både utsatta och anhöriga. Det är något vi gärna vill förmedla, säger Ingrid Brindelöv-Wiklund.