Gunnar Larsson har svårt att förstå kommunens argument för att ta av honom permobilen. Att det skulle handla om säkerhet köper han inte. "Det är absolut ingen fara", tycker han.
Tack vare permobilen, som han haft i många år, kan Gunnar Larsson komma ut från sin lägenhet och bege sig ut på stan. Så ofta han själv vill och orkar.
– Den betyder allt för mig, blir jag av med den tappar jag all min självständighet, konstaterar han.
Nyligen fick han beskedet av en arbetsterapeut på Piteå kommuns rehabenhet att man beslutat att han inte längre får ha permobilen. Istället får han klara sig med sin rullator och en rullstol.
– Men jag har ingen möjlighet att ta mig ut på stan med någon av dem. Benen bär mig inte, det är knappt jag kan gå mellan rummen i lägenheten med rullatorn, och armarna orkar aldrig skjuta en rullstol runt stan.
Från lägenheten åker Gunnar Larsson direkt till hissen och sedan ut på gatan. När han vill. "Utan permobilen blir det som att sitta i fängelse", säger han.
Han har fått höra att hans permobil har skador och ofta punktering vilket skulle vara bevis på att han inte klarar av att köra den på ett säkert sätt.
– Men det är ju bara struntprat, jag har haft den i flera år och det är klart att det kan bli bucklor och punktering ibland, det kan ju hända vem som helst. Det är absolut inte någon fara. Jag förstår inte vart de fått det ifrån.
Han drar sig till minnes en enda incident som han varit med om med sin permobil.
– Det var under PDOL när jag skulle försöka köra över ett hinder som låg på gatan. Jag trodde det skulle gå men jag tippade med permobilen.
För Gunnar Larsson är permobilen allt. Tack vare den tar han sig ut så ofta han vill från lägenheten på Lillbrogatan. "Att kommunen vill ta den ifrån mig är hemskt", säger han.
Några skador ska inte ha uppstått, varken personskador eller materiella, och tillskyndande personer hjälpte honom upp så han kunde köra vidare.
Han är väldigt besviken på Piteå kommun.
– Jag är helt beroende av min permobil. De har sagt att jag kan ansöka om hjälp att komma ut med rullstolen någon timme varje vecka. Men med permobilen tar jag mig ut själv varje dag när jag vill. Tvingas man sitta hemma och bara få komma ut en timme i veckan blir man ju psykiskt sjuk, suckar han.
Gunnar Larsson tycker inte att kommunens argument håller och även om han är medveten om att permobilen är ett lån så tycker han att han borde få ha kvar den så länge han lever.
– De förstår inte min situation. De säger att jag kan "sparka mig fram" i rullstolen men mina ben orkar ju inte. Det är så galet så det är inte klokt.
Något besked om när permobilen ska hämtas har han inte fått.
– Men jag tänker inte släppa in dem. Jag behöver min permobil!