Efter 13 år i fängelse släpps Kaj Linna på fri fot i väntan på dom. Hovrätten uttalar sig inte i skuldfrågan, men frisläppandet talar för ett frikännande.
PT var som enda media med Linna då han förstod att han skulle komma att släppas fri. Genom fönstret i det lilla kala besöksrummet i häktet i Umeå såg han plötsligt sin syster, Carita Postma Kaukosalo, börja dansa och hoppa, skratta och gråta om vartannat.
En djupt berörd Linna skrattar och gråter om vartannat han också och konstaterar att systerns beteende bara kan betyda en sak.
Och så var det. Hovrätten för Övre Norrland går honom till mötes i yrkandet om att det livstidsstraff han avtjänat i mer än tolv år ska inhiberas i väntan på hovrättens dom, som kommer om två veckor.
Domstolen uttalar sig inte i skuldfrågan, men frisläppandet pekar mot ett frikännande.
Och det var en jublande glad Linna som mötte övrig press utanför häktet i Umeå. För första gången sedan juli 2004 går Kaj Linna precis vart han vill – och när han vill.
– Det första jag gör i?morgon är att gå in på närmaste polisstation och ansöka om ett pass, sedan vill jag ha mitt körkort tillbaka och så vill jag börja leva igen, säger han.
Linna står fast vid att han kommer att lämna landet så fort som möjligt. Han tänker bosätta sig på en liten ö som hör till Kanarieöarna, men påpekar att han inte behöver vara färdig med Sverige för det.
– Jag har inget som helst förtroende för svenska myndigheter, men jag har ju min släkt och mina barn här, så jag kommer att komma tillbaka.
Barnen – och hur de drabbats av livstidsdomen och all medial uppmärksamhet – är ett känsligt avsnitt.
– Min äldsta son har jag haft bra kontakt med hela tiden, han pratade jag med bara för en timme sedan, men min yngsta har jag ingen kontakt med alls, berättar Linna och konstaterar att även de tre sönerna fick livstidsstraff.
Att ha förlorat kontakten med ett barn är kanske det jobbigaste för Linna. Går det alls att reparera? Men han är ändå glad att syskonen hela tiden funnits där – och kärleken Petra.
– Hon jobbade som spanskalärare i kriminalvården, jag ville lära mig spanska och... ja, tycke uppstod, så hon sa upp sig och vi blev ihop.
Linna berättar att han under tiden i fängelse också saknat de mest basala sakerna i livet; djur och natur, att cykla och att simma, människor, socialt umgänge, att bara kunna ta en promenad...
Och när PT berättar att systern Carita hyrt en cykel och sagt att hon ska ta brodern på pakethållaren därifrån, skrattar han och säger att "nej, då tar jag cykeln ifrån henne och cyklar själv", vilket han också gör en stund senare.
Nu hoppas han vara, inte bara tillfälligt utan för evigt fri.
Ett frikännande innebär ett mångmiljonskadestånd för åren han suttit frihetsberövad, kanske så mycket som 20–25 miljoner kronor, men pengar han ändå inte tycker är kompensation nog.
– Det är klart att det är välkommet, men jag tror ingen skulle sitta inne för de pengarna frivilligt, inte jag heller.
Ett liv i frihet och med de erfarenheter han har i bagaget innebär också ett engagemang för ett fristående resningsinstitut. Sveriges rättssystem innebär att en person som han, antingen måste skaka fram pengarna själv eller hitta en advokat som är villig att arbeta gratis för en resningsrättegång.
Linna fann det senare, men tycker som många andra att systemet är helt fel.
– Jag kommer arbeta för ett EU-medborgarförslag om det. En miljon underskrifter från människor i tio olika länder så går det igenom. Det fixar vi, säger han, den nyfödde optimisten som just blivit fri.
gunnel.ekman@pt.se