Johan, som är ett påhittat namn, är i 30-årsåldern. Han bor i Piteå med sina sambo och har åratal av psykisk ohälsa bakom sig. När han var sju-åtta år fick han en diagnos som då kallades för DAMP.
–Jag har varit inskriven på psyk ända sedan tonåren. Utskriven blev jag för några år sedan, då jag tog ett återfall i mitt missbruk.
I tidiga tonåren ändrades diagnosen till ADD, Attention Deficit Disorder. ADD är en form av ADHD, där den drabbade bland annat har svårt att behålla sin koncentration och vara fokuserad. Den som har ADD är inte hyperaktiv på det sätt som är typiskt för en person med ADHD. För Johan innebar hans funktionsnedsättning vissa svårigheter i skolan, men han gick ut fordonsteknisk linje på gymnasiet med godkända betyg.
– Jag fick nog ändå rätt bra med hjälp i skolan, det fanns extragrupper dit jag kunde gå för att göra läxor och sådant jag inte hann med på lektionerna.
Johan beskriver sin ADD som både positiv och negativ. Han fick utlopp för sin energi i de actionsporter han tävlade i och han blev också framgångsrik inom dem i tonåren. Vid 18 års ålder slutade han tävla.
– Då uppstod ett tomrum inom mig, som jag försökte fylla med annat, alkohol och droger. Mitt liv har alltid varit som en berg- och dalbana.
Johan medicinerades för sin ADD, men efter att han åkt fast för drograttfylleri för några år sedan, togs medicinen bort. Villkoret för att få börja medicinera igen var att han skulle lämna rena drogtester. Ett förlorat körkort och krav på att regelbundet infinna sig för provtagning gjorde att han gav upp. Han föll djupare ned i sitt amfetaminmissbruk, som han beskriver som en självmedicinering.
– Amfetaminet gör att jag kan komma bort ifrån mig själv ett tag. Det blir en verklighetsflykt som tillfälligt får mig att må bättre.
I våras hade Johan bestämt sig, han ville bli drogfri och få tillbaka sin medicinering. Kravet var att vara drogfri i tre månader. Johan klarade av att bli ren på egen hand och hade hållit sig ifrån amfetaminet i drygt två månader, när han fick beskedet om att han skulle få vänta tre månader till för det läkarbesök som krävdes för att få börja medicinera igen. Semestertider och pandemi angavs som orsaker.
För Johan, som kämpat för att hålla sig drogfri i flera månader, blev det ett bakslag som han inte kunde hantera. Han återföll i sitt amfetaminmissbruk.
– Jag blev lovad en läkartid, om jag kunde hålla mig ifrån drogerna. Sedan slog de undan fötterna på mig. Jag skrev in mig på psykiatrin, avdelning 25 vid Piteå sjukhus. Jag låg där i några dagar och bad om att få tillbaka min medicinering. Men det enda jag fick var ångestdämpande mediciner och de hjälper inte på mig.
Johans sambo, vi kan kalla henne Sofia, tvingas stå vid sidan av och se hur han blir allt sämre.
– Det är jättejobbigt, speciellt nu när han sökte hjälp men inte fick det. Det är bland det sjukaste jag har varit med om. Jag har liksom alltid trott att psykiatrin ska vara bättre än annan vård, men det är helt sjukt hur dålig den faktiskt är. Jag har varit med honom på alla läkarbesök och hört hur han har skrikit efter hjälp. Då har han fått svar som "jag kan inget om ADHD".
Vid något tillfälle mådde han så dåligt att de åkte till akuten tre-fyra gånger samma vecka. När Johan bad om att få bli inlagd blev svaret att han inte var tillräckligt självmordsbenägen.
Sofia tror att det hade gjort stor skillnad om Johan verkligen hade fått hjälp i somras. Han var drogfri, motiverad och hade börjat ha kontakt med sin familj igen. Hon beskriver det som om hans livslust bara försvann när han fick veta att väntetiden på ett läkarbesök var tre månader.
– Sista kontakten med psykiatrin hade vi i augusti. Det har varit en väldigt mörk tid efter det, nu är det som om han har gett upp totalt.
Sofias trygga tillvaro vändes upp och ned när hon träffade Johan för ungefär två år sedan. Personer i hennes närhet ifrågasätter varför hon lever med en missbrukare. Det gör hon även själv. Men kärleken är stark.
– Jag har känt honom hela livet och jag vet ju hur han är egentligen. Han är så otroligt snäll och generös. Han hjälper alla som behöver, även de han inte känner. Nu är det som om han hade två personligheter, ibland är han som han brukade vara men ofta tar den mörka sidan över.
Trots sitt dåliga mående och periodvisa missbruk har Johan jobbat sedan han var 19 år. När han förlorade körkortet kraschade snart även arbetslivet, han tappade sitt arbete och sin försörjning. I dag brottas han vid sidan av missbruket också med en svår ekonomisk situation.
– Jag har sålt allt jag äger. Jag har skulder och jag har förlorat allt som jag har jobbat ihop.
Nyligen dömdes Johan till tre månaders fängelse för drograttfylleri. Nu hoppas han att domen ska omvandlas till behandling. Han säger att han vill ha ett vanligt liv igen, utan droger och ångest.
– Med rätt hjälpmedel så kan jag fungera. Jag hoppas på att kunna få tillbaka min medicinering. Som det är nu har jag ställt om hela livet, det som var vanligt och normalt för mig för tre år sedan är allt annat än normalt nu. För varje dag som går blir vägen tillbaka bara längre och längre.