Det har bara gått några dagar sedan Irma Hedkvists 90-årskalas. Lägenheten i centrala Piteå är fylld av blomsterkvastar och födelsedagskort.
– Det var knökat med folk härinne i lördags, säger hon och skrattar.
Irma Hedkvist föddes i Junosuando den 9 september 1927. Hon var nummer tre i en skara om totalt elva barn. Hennes pappa var garvare, hennes mamma stickerska.
– Det var skolan som gällde på dagarna och sen var det hjälpa till hemma. Det var inte frågan om att bara komma hem och slänga av sig, man visste vad man skulle göra, säger hon.
Ända sedan hon var en liten flicka visste Irma Hedkvist att hon var menad att se något mer än de tornedaliska skogarna.
– Jag sa alltid att jag inte skulle stanna i Junosuando. Jag kände att jag ville se andra vyer. Jag skulle därifrån. Och jag var ganska bestämd som barn.
Var det ovanligt att man som ung kvinna lämnade Norrbotten på den tiden?– Nej. Det var många av byaflickorna som for till Stockholm, gifte sig där och blev kvar.
Själv lämnade Irma Hedkvist Junosuando som 16-åring. Då flyttade hon till Hallsberg för att studera på Kävesta folkhögskola. I samma veva, mitt under brinnande världskrig, bestämde hon sig också för att satsa på sin stora dröm: Att bli barnmorska.
– Jag har alltid vetat att jag skulle bli barnmorska, jag vet faktiskt inte varför riktigt. Det var bara självklart. Jag minns att jag åkte till sjukhuset i Örebro och sökte upp husmor där och frågade om det möjligen fanns något arbete och det var ju 1943, det var lätt att få jobb. Så jag jobbade på förlossningen där i fyra år.
Därefter skaffade hon sig en barnmorskeutbildning i Göteborg innan det var dags att återvända till Norrbotten där hon sedan skulle arbeta som barnmorska i över 40 år. Först via landstinget, sedan som anställd på BB i Piteå.
Hon har tusentals minnen från hundratals förlossningar.
– Min första förlossning häruppe var i Lovikka. Det var på nyårsafton i en utdragssoffa. Hon som var ordinarie barnmorska ville väl vara ledig. Jag var ung och arbetssugen så jag tyckte att det lät intressant.
Hur gick det?– Nog gick det bra. Men jag har tänkt i efterhand, när man fått några år på nacken, att det var tur att det inte skedde några komplikationer.
Irma Hedkvist pratar mycket om kontakten med mammorna som kommer till förlossningen, hur viktigt det är att som barnmorska förmedla ett lugn och en trygghet. Ingen ska känna sig ensam eller rädd när hon föder barn.
– Jag brukar säga att det första man ska göra när man möter en kvinna som kommer till BB, oavsett om det är på intaget eller vid dörren till förlossningen, är att sträcka fram handen och hälsa. Sen ska man följa med in, hjälpa henne att förbereda sig, klä av sig. Tryggheten man ger där är jätteviktig, man kan inte bara öppna dörren och slänga in en människa.
Kanske är det också därför Irma Hedkvist blir igenkänd var och varannan dag hemma i Piteå. Hon har säkert betytt mycket för många.
– Jag möter många mammor som jag har förlöst som vill komma fram och prata, jag stannar gärna och pratar. Det har ju blivit några förlossningar genom åren.
Känner du igen alla?– Nej, nej, nej. Det går inte. De känner igen mig. Maken min frågade alltid: "Vem var det?" "Inte vet jag", svarade jag (skratt). En gång när jag var ute med min väninna kom det fram tre kvinnor, samtliga hade jag förlöst. Då sa jag att "jag tror jag måste börja med köbrickor". Men det är roligt om de vill prata, det är värre om de går vidare och undviker mig.
Irma berättar om en kvinna som kom fram till henne på torget en gång.
– Hon sa: "Hörrudu, dig känner jag igen mycket väl. Först och främst förlöste du mig, men du satt också vid min sida en hel natt och stickade. En röd kofta".
Du ville inte lämna henne?– Nej, man kan inte lämna någon ensam en hel natt. Med värkar och allt. Då sitter jag hellre på en stol därinne och stickar än ute i vaktrummet. Det är sånt man lär sig med åren.
Irma Hedkvist gick i pension 1990. Under hennes tid som barnmorska hände det mycket med förlossningsvården. Hon minns när de första preventivmedlen kom, hur män kunde köpa kondomer genom en lucka i väggen. Hon minns också när det började arrangeras kurser i barnbegränsning och hur man kunde skydda sig. Förlossningsvården moderniserades och utvecklades under hennes tid i yrket.
Men samtidigt var den sig lik.
– Allting förnyas och utvecklas, men barnen kommer alltid som de brukar.
Nu för tiden råder stor personal- och platsbrist på förlossningsavdelningarna runtom i landet. Barnmorskor går kurser i hur man förlöser i bilar och höggravida kvinnor skickas till Finland för att föda.
– Det är tidens gång och beror mycket på indragningar och vårdplatser. Det är klart att det vore bra om man hade förlossningsvård i varje knut, men det går ju inte. Det är ekonomin som styr, säger Irma Hedkvist.
Själv har hon fött två barn, döttrarna Ewa och Linnea. Hon var gift med journalisten Harald Hedkvist i 56 år, men har sedan 2007 varit änka. Hon tycker om handarbete och politik, hon kallar sig själv för "kvinnosakskvinna" och pratar sig varm om jämställdhet.
– Tacka för det, säger hon.
– I ett hem är det inte enbart mannen som ska bestämma. Kvinnan ska ha lika många åsikter som mannen, hon ska kunna stå på egna ben. Det är inte alltid karlarna som ska bestämma. Jag tycker att det är väldigt viktigt med självständighet, säger hon.