EUSKEFEURAT
Krokodil i Piteå firar tioårsjubileum med en serie artistframträdanden, varav flera inom country- och amerianagenren som verkar vara ställets nya giv. I onsdags kväll hade turen kommit till Piteås stoltheter Euskefeurat som inleder en Sverigeturné med skivsläpp inom kort.
Stämningen är gemytlig och det är fullsatt på Krokodil denna kväll, publiken är övervägande medelålders och är varmt mottagande redan innan spelningen drar i gång, de har inte köpt grisen i säcken utan vet att deras grabbar kommer att leverera.
Euskefeurat är mycket folkkära, de har en opretentiös stil och musikaliskt är det en svängig mix av folkrock, country, humpa och lite irländskt. Texterna, som ibland är på pitemål, är finurliga och har en liten knorr på slutet, samhällssatir framförs med humor och värme.
Mellansnacket med ståuppkomikern och frontfiguren Ronny Eriksson är som alltid halva behållningen, så även denna kväll. Skrönorna är nya men känns ändå härligt välbekanta, ungefär som ett par väl ingångna tofflor och jag unnar mig att luta mig tillbaka och njuta av det. Kanske är det just "igenkännandets glädje" som är hemligheten bakom Euskefeurats popularitet. Ofta handlar texterna om livets små nesligheter, något som alla kan känna igen sig i.
En del av gruppens låtar är som tagna ur den svenska progghistorien, man kan ana en viss likhet med Björn Afzelius låtar, de som tar de svaga och utsattas parti. Euskefeurat är härligt befriad från all slags inställsamhet och hymlar inte med att de står till vänster, det är ovanligt i dag. Att musiken ibland känns omodern är liksom alltid förlåtet, att inte vara trendiga är ju deras signum.