När hon var liten läste hon "Tusen och en natt". Samarkand blev en dröm som följde henne. I september 2008 förverkligade hon den.
- Jag hade ärvt pengar efter mamma och fick syn på en annons i tidningen Vi om Världens resors tvåveckorstur till Turkmenistan, Uzbekistan och Kirgizistan. Vi var 20 personer som åkte iväg med en svensk guide. Sedan hade vi väldigt bra lokala guider.
Nu har Christina Borgh Engman skrivit boken "Drömmen om Samarkand" om sin resa. Hemma i huset i Piteå berättar hon om den och resan.
- Det var inte meningen att det skulle bli en bok men efter en kurs i skapande svenska blev det så i alla fall. Jag har bekostat utgivningen själv. Min son hjälpte mig med bildredigering och med layout. Jag tog ett tusental bilder med en liten kompaktkamera och vi valde ut ett antal att ha med i boken.
Resan började i Stockholm. Därifrån reste gruppen till Istanbul.
- Istanbul är porten till Orienten. Därifrån flög vi till Turkmenistans huvudstad Ashgabat. Där har presidenten klätt in alla officiella byggnader i vit marmor och byggt den största moskén i Centralasien med kupoler av guld som kan ses på miltals avstånd i det platta landskapet, glödande i det aldrig avtagande solskenet.
- Annars var Turkmenistan ett märkligt och slutet land som inte kändes välkomnande. Kvinnorna verkade sköta det mesta av ruljansen i affärer och marknadsstånd, de städade och passade upp på hotellen och de sopade gator och passade barn.
De äldre kvinnorna på marknaden utanför Ashgabat minns hon mest. Hon beskriver dem som "obeslöjade, med vackra drag, mörka och brunbrända av solen, rakryggade i sina vida mönstrade bomullsklänningar".
- De gav direkt ögonkontakt där de satt på sina vävda mattor och bjöd ut sina hantverk.
Buchara blev den första staden som gruppen besökte i Uzbekistan. Där sammanföll Christina Borgh Engmans bilder från Tusen och en natt med verkligheten. Hon trodde att hon hade kommit till Samarkand.
- I de gamla basarerna lyste färgskimrande hantverk emot oss. Överallt fanns det vackra textilier och smycken till beskådande och försäljning. Försäljarna såg ut som om de hade stått där i hundra år och som att tiden hade stått stilla.
Alla riktigt gamla byggnader i Buchara hade blivit sönderslagna av den mongoliske härskaren Djingis khan och hans armé. Kvar fanns bara en moské som hade varit begravd i sanden och den 46 meter höga Kalyanminareten från år 1127.
- Det sägs att Djingis khan tappade sin hatt när han böjde sitt huvud bakåt för att se hela minareten. Han fick stiga av sin häst för att hämta hatten och tyckte att något som fått den store Djingis att böja knä skulle få vara kvar.
Jordens anlete
Efter Buchara väntade så Samarkand, en av världens äldsta städer som firade 2 500-årsjubileum år 1970. I folkmun har staden kallats för Jordens anlete på grund av sin historiska ryktbarhet gällande arkitektur och vetenskap och betydelsen som handelsstad efter Sidenvägen.
- Samarkand ligger 725 meter över havet på slättlandet vid Zeravsjanooasen. Staden omges på tre sidor av bergskedjor och en flod rinner genom den. Jorden består av gyllengul lössjord.
- Staden har varit ett ledande centrum för hantverksskicklighet, byggnadskonst, litteratur och poesi, naturvetenskapliga uppfinningar och astronomiska studier.
Stillhet och magi
Christina Borgh Engman berättar om De levande konungarnas gata och om de mausoleer och moskéer som "höjer sig mot himlen" efter den.
- De är byggda på 1300- och 1400-talen och restaurerade på 1900-talet. De har turkosa kupoler, fasader av majolika och mosaiker i olika blå färger, ytterväggar med ornament av geometriska figurer och blommönster. Innerväggar och tak är målade i guld och blått. De bastanta trädörrarna har handsnidade ornament. Det är byggnader som erbjuder stillhet och magi.
Hon berättar om möten med skolbarn: Pojkar i svarta byxor och bländvita skjortor och flickor i svarta kjolar, vita blusar och vita rosetter i sina blanksvarta hår.
Kirgizistan var det tredje och sista landet som den svenska gruppen besökte. Christina Borgh Engman beskriver huvudstaden Bishkek som en stad i deprimerande förfall. Ett undantag var det pampiga Operahuset som bjöd på en föreställning med musik av Mozart. En utflykt till De himmelska bergen blev en annan ljuspunkt.
- Det var gudomligt. Vi kom högre och högre, närmare Gud. Det var vackert och storslaget. Vi såg betande får och hästar. Fortfarande vid 3 000 meter över havet betade stora hästflockar.
Utflykten till den stora sjön Issyk-Kul vid gränsen till Kazakstan bjöd också på storslagenhet med milslånga sandstränder, gröna betesängar och fascinerande bergsformationer.
- Under Sovjettiden var området kring sjön rekreationsområde för den ryska befolkningen och där fanns stora turistanläggningar. Allt det låg i ruiner och de stora skogarna som funnits längs sjön var nedhuggna.
Natt i jurta
Sista kvällen och natten före hemfärden tillbringade Christina Borgh Engman i en jurta - mongolernas motsvarighet till samernas kåtor.
- Vi bjöds på uppvisning på hästryggar av barn och vuxna och sedan spelade ett musikkapell traditionell musik på traditionella instrument iklädda traditionella kirgisiska dräkter.
- Vi åt vår kvällsvard i svagt elektriskt ljus, liggande på tjocka kirgisiska ullmattor i ett av de större tälten i ett tältläger. Natten var mörk och stjärnklar, en månskära hängde över de taggiga gränsbergen till Kina, och naturen höll andan. En förträfflig sömn följde en spännande dag. Att tillbringa en natt i en jurta fjärran från civilisationen är att rekommendera, säger Christina Borgh Engman.