Det var den 28 april förra året som två män tog sig in i hans bostad och band fast honom, knivskar honom, sprejade honom med pepparspray och misshandlade honom brutalt under en timmes tid.
– De ville ha mina mediciner. Och pengar, de tog allt jag hade av värde. Smycken och sånt som min dotter har fått som presenter, säger Martin Juntti.
Trots att Martin Juntti lider av psykisk och fysisk ohälsa har han klarat sig hyggligt och haft en god kontakt med sin dotter fram till rånet.
– Jag hade henne var annan vecka fram tills det hände. Efter det har inte hennes mamma vågat skicka henne till mig, säger han.
– Vore det inte för henne hade jag inte varit kvar här över huvud taget. Då hade jag dragit utomlands.
Rånet har satt djupa spår i honom.
– Jag har inte vågat lämna lägenheten. Jag har sprungit till macken genom skogen på natten för att köpa mat. Men det blev så dyrt att köpa mat på macken så till slut började jag ta taxi till en mataffär. Jag har inte vågat köra själv, berättar han.
Bemötandet från sjukvården är Martin Juntti också besviken på.
– Det är så många olika faktorer som gjort att jag ligger här nu. Jag har inte fått någon hjälp med mitt mående. Jag har försökt få en samtalskontakt eftersom jag mår piss efter det som hänt, men istället blev det så att de drog in min medicin helt i väntan på att jag skulle få träffa en läkare.
Under tre veckors tid var Martin Juntti helt omedicinerad. Och under den tiden gick det inte bra.
– Jag äter narkotikaklassade läkemedel, som jag behöver för att fungera. Jag fick enorma abstinensbesvär av att bara tvärsluta med den, säger Martin Juntti.
Han hamnade i bråk med sin hyresvärd.
– Det slutade med att jag blev avhyst från min lägenhet. Jag har kämpat för att få tag i ett nytt boende nu i två och en halv månad, men det finns ingen privat hyresvärd som vill ha mig. Och hos Pitebo får jag inte heller hyra något. Jag genomgår en skuldsanering, säger han.
Han har blivit erbjuden tillfälligt boende på vandrarhem, men det har han tackat nej till.
– Det bor en massa missbrukare där. Jag är livrädd för dem. Jag kan inte bo tillsammans med dem, jag måste ha en bostad där jag kan ha min dotter. Det måste vara en trygg plats, säger Martin Juntti.