Den mörkröda bilen kom längs huvudleden på Norra Ringen och körde i hög fart rakt in i sidan på familjens fordon, som hade väjningsplikt i korsningen.
Robert Berglund blundar och minns tillbaka.
Det var en torsdagskväll, strax före midnatt, och på väg att bli fredag den 10 juli 2020. Tvåbarnsfamiljen hade tackat för kvällsmiddagen hemma hos goda vänner i Slammermora strax söder om Piteå och klev in i bilen för att åka hem till bostaden nära Musikhögskolan.
– Clara, sexåringen, hade somnat så jag bar in henne i bilen. Oliver, som var 10 år, satt bakom Hanna som körde. Jag hann växla några ord med Hanna men vi kom inte långt efter E4 in mot Piteå innan jag somnade i passagerarsätet, trött efter en lång dag på jobbet.
Bilfärden gick förbi Höglandsnäs, över Bergsviksbron och vid Piteås norra infart vek ekipaget av från E4 för att ta den långa högerkurvan upp mot korsningen vid Norra Ringen.
Det var där allting hände. Det var där som livet drastiskt skulle förändras i ett inferno av svarta hjulspår, veckad bilplåt, krossat glas och blixtrande blåljus. Klockan 00.26 kom larmet.
I dag har drygt ett år passerat trafikolyckan. De synliga kännetecknen är sedan länge bortsopade och för de flesta förbipasserande glömda, men för 32-årige Robert Berglund är minnena och inte minst konsekvenserna av händelsen omöjliga att komma runt.
– Jag har brottats med väldigt många jobbiga stunder, säger han ute på PT:s picknickfilt, på omisskännlig Skellefteådialekt format av uppväxten i Ursviken.
Småbarnsmamman Hanna Lundqvist hade precis fyllt 31 år när hennes liv gick förlorat i den våldsamma bilkraschen.
Det var i november 2011 som den utbildade möbelsnickaren initialt började att vända blickarna norrut sedan han träffat Hanna Lundqvist. Det sade, som det brukar heta "klick" och så småningom flyttade paret ihop i Piteå och i oktober 2013 föddes Clara, lillasyster till då drygt treårige Oliver från Hannas tidigare relation.
Robert jobbade som byggnadsarbetare på Rönnskärsverken utanför Skellefteå, ett uppdrag han höll fast vid trots flytten till Piteå, med uppstigning 04:45 och tjugo mils pendling fram och tillbaka varje arbetsdag.
Många parametrar hade naturligt fallit på plats för tvåbarnsfamiljen, och det fanns mycket att glädjas över och se fram emot när de lämnade kompisarna i Slammermora den där sena julikvällen för drygt ett år sedan.
– Fyra dagar tidigare hade Hanna firat sin 31-årsdag, noterar Robert. Minst lika stort var det att vi väntade barn. Hon hade samma torsdag morgon, innan middagen, varit på mödrahälsovården och blivit undersökt. Allt var okey. Vi hade tidigare hunnit berätta om det för Oliver och Clara, och vi såg alla fyra fram emot ytterligare en familjemedlem.
– Jag och Hanna hade dessutom köpt hus tillsammans i Pitsund, skrivit på alla papper, betalat handpenning och allt var klart för inflyttning månaden därpå.
Men trafikolyckan skulle komma att rasera alla planer och drömmar.
Det har inte varit någon lätt resa för Robert Berglund att hantera vardagen, känslorna och familjelivet efter den ödesdigra trafikolyckan i Piteå för drygt ett år sedan.
– Jag har inga minnesbilder från själva olyckan eller vad som föregick kollisionen, berättar Robert. Högst sannolikt svimmade jag av smällen. Första minnet var att någon höll på att klippa upp bildörrarna. Det gnisslade och knakade. Sedan vaknade jag inte till igen förrän på sjukhuset i Sunderbyn.
Sexåriga Clara, som satt till höger i baksätet bakom pappa Robert, är den med tydligast minnesbilder och den enda som inte blev fastklämd vid smällen.
– Hon har berättat att Hanna hade ropat på mig efter krocken, försökt väcka mig men utan resultat. Mörbultad och blåslagen lyckades Clara spänna loss säkerhetsbältet, få upp höger bakdörr och sätta sig på vägen och be den första som stannade att ringa efter ambulans.
Då hade det börja duggregna lite.
Oliver, i baksätet bakom sin mamma, hade tvär-vaknat-till vid korsningen, precis innan det small. Oliver skadade bäckenet svårt, blev sängliggande fyra-fem veckor och rullstolsburen under en period. Han bröt en handled och slog huvudet mot sidorutan med en mängd kross-sår i pannan och 25-30 stygn som följd.
– Hanna hade varit vid medvetande och talbar när räddningspersonalen fick loss henne ur bilvraket.
– När jag vaknade till sans på sjukhuset fick jag först besked om att alla mådde förhållandevis bra. Senare på natten kom vårdpersonal och hämtade mig med rullstol och sade, "Hanna behöver dig". Hon hade opererats, låg okontaktbar och svårt skadad i respirator och skulle in på ny operation. Det var tidig morgon och jag fick en chans att se henne, en sista gång skulle det visa sig. Strax därpå kom dom in till mig och berättade att hon hade avlidit.
Barnen är i dag fysiskt i stort sett återställda från olyckan. Den största skillnaden från tidigare är att Oliver numer bor stationärt hos sin pappa i Långträsk, och bara träffar Robert och sin syster Clara varannan helg och tidvis under loven.
– Vi försöker att upprätthålla kontakten så gott det går. Jag tycker att vi tillsammans har fått det att fungera även om barnen givetvis alltjämt saknar sin mamma.
För egen del har Robert Berglunds liv förändras på många sätt.
– Vi hade ju köpt hus i Pitsund och skulle ha flyttat in månaden därpå. Jag gjorde ett försök, provade flytta in för barnens skull. Men jag mådde skitdåligt, pallade inte känslomässigt att bo där. I november gick det inte längre så jag och Clara flyttade hem till mina föräldrar i Ursviken.
I dag är huset i Pitsund sålt. Robert och dottern Clara har skaffat egen lägenhet i Ursviken och även investerat i en husvagn med förtält för att ha "lite markkontakt" och även kunna träffa Oliver så ofta möjligheten ges.
– Jag dras fortfarande med ryggproblem och smärtor från ett par revbensfrakturer. Jag var heltidssjukskriven fram till i december och sedan har jag successivt försökt jobba mig tillbaka till Rönnskärverken, först på 25 procent och nu innan semestern trappades arbetstiden upp till 75 procent.
– Jag har plågats mycket av mardrömmar och sömnlösa nätter. Det tog lång tid innan jag kunde sova en hel natt ostört. Sömntabletter har varit stående inslag långa perioder och fortfarande tvingas jag jobba med mina sömnsvårigheter, säger Robert Berglund.
I olyckskorsningen rådde väjningsplikt ut mot Norra Ringen, alltså för det fordon som Hanna Lundqvist och hennes familj färdades i, när de rammades i hög fart rakt i sidan.
Bilen från Djupvikenhållet kördes av en kvinna i 30-årsåldern, med 1,07 promille alkohol i blodet. Kvinnans körkort var återkallat sedan tidigare. Även hon skadades allvarligt i kollisionen.
Det rättsliga efterspelet har fördröjts, men den första september kommer kvinnan att ställas till ansvar i Luleå tingsrätt misstänkt för grovt rattfylleri och grov olovlig körning.