Grannen, som bor vägg i vägg med 22-åringen, berättade att han inte hört något speciellt den kvällen, att han gått ut med sin hund vid 21-21.30-tiden men att han visste att grannen var hemma och att balkongdörren var öppen.
– Det var lugnt och stilla.
I polisförhör hade grannen angett att han hört röster från lägenheten, men nu sade han att det även kunde varit från tv:n.
Även den här grannen hade noterat blodspår i huset.
– Det var smådroppar ända från hans lägenhet.
– Har du sett hunden sedan dess? undrade åklagaren Anna Bergström.
– Nej.
Åklagaren frågade vidare om de uppgifter som grannen lämnat, att han sett 22-åringen och en till person bära ut ett stort föremål från lägenheten, täckt av ett skynke, under tiden efter att Vatchareeya Bangsuan försvann. Något som även målsägarbiträdet Elisabeth Massi Fritz ville veta mer om.
Observationen är intressant, eftersom en bekant till 22-åringen berättat att han tidigare hade ytterligare en säng i lägenheten. Något nytt framkom dock inte.
Psykologen berättade att han kom i kontakt med 22-åringen som skolpsykolog, möjligen 1998.
– Det första jag uppmärksammade var att han gick i en dysfunktionell klass. Det var alltför många barn som hade någon form av svårigheter. En kaotisk situation för både klassen och lärarna. De svårigheter som 22-åringen befanns ha senare i livet, doldes rätt mycket i det här kaoset.
Psykologen har bara haft sporadisk kontakt med 22-åringen, senaste när han var tolv år.
– Jag kände 22-åringen. Då hade han svårt att hitta sin roll i samspelet med andra barn. Sannolikhetsmässigt är 22-åringens svårigheter större i dag, än när han var sju år. Jag gav ett generellt svar nu.