I början av 00-talet hade städenheten i Piteå kommun skyhöga sjuktal. Siffrorna var uppe i 27 procent. Cheferna satsade på att ha bra och ergonomisk utrustning men det hjälpte inte.
Personalen blev inte friskare för det.
De började snegla på hur andra arbetsplatser i andra branscher gjorde för att lyckas.
– Det visade sig att delaktighet var väldigt viktigt. Att personalen själva får vara med och bestämma. Vi beslutade att vi ville ändra vår organisation. Vi bröt oss loss från förvaltningen och blev en resultatenhet, fria att bestämma själva, säger Elisabeth Caesar, områdesansvarig på Piteå kommuns städenhet.
Året var 2009 och sjuktalen låg då på 14 procent.
Den väg som städenheten ville gå innebar att cheferna skulle tvingas släppa kontrollen och låta de 90 kvinnliga städarna vara med och bestämma. De bildade en ledningsgrupp bestående av de fyra områdescheferna och fem städare. De fick inte mer pengar, men fick styra över sin egen budget.
Karin Renberg och Marie Sjösten, städare på Strömbackaskolan, och Birgitta Rönnbäck, städare på Pitholmsskolan sitter med i ledningsgruppen.
De beskriver den nya organisationen som en upp och nedvänd triangel. Längst upp är städarna och kunderna – som är viktigast. Längst ner är cheferna.
– Det är inte toppstyrt längre. Vi är med och fattar beslut som vi sedan utför. Cheferna servar oss så att vi får bra förutsättningar. Det har gett oss en trygghet och arbetsglädje, säger Birgitta Rönnbäck.
– Nu kan man komma med frågor och förslag och det kanske till och med blir något av det man kommer med. Det är ett annat driv i hela verksamheten. Vi vill åt samma håll, säger Karin Renberg.
– Vi blir mer delaktiga, mer som en stor familj och bättre sammahållning, det är mer av en "vi"-känsla. Vi hjälper varandra på ett helt annat sätt i dag, säger Marie Sjösten.
Städarna har mer kundkontakt och är betrodda att ta egna beslut vilket har gjort verksamheten effektivare.
Förut gick det mesta genom cheferna.
– Det är naturligtvis bättre om rektorn eller berörd lärare kommer direkt till mig när det är något speciellt hon undrar över, säger Birgitta Rönnbäck.
– Det ställer krav på vår personal att våga ta beslut, våga prata med kund och våga stå upp för sitt yrke. Men det är ju inte så att vi slänger ut personalen och säger "lös det"! Det ska kännas tryggt och bekvämt, säger Elisabeth Caesar.
Då och då när det behövs bildar de ett personalråd, med ny sammansättning varje gång, som får en tidsram och ett uppdrag att lösa - till exempel köpa in nya kläder.
2013 rankades de som Sveriges sjunde bästa arbetsplats av företaget "A great place to work". De anmälde sig för att få reda på vilka svagheter de har. Piteå städenhet var ganska ensamma att komma från offentlig sektor.
– Vi fick vara med i kategorin medelstora företag där även Blocket och SAS Institute var med. Vi, några städare från Piteå, blev alltså den sjunde bästa arbetsplatsen i Sverige när det handlar om delaktighet, medbestämmande och information. Då åkte 17 personer från oss till Berns på galamiddag. Vi var stolta, säger Elisabeth Caesar.
De tre kvinnliga städarna lyser av entusiasm när de berättar om sin arbetsplats. Visst är städyrket fortfarande ett fysiskt tungt arbete, men de upplever att arbetsskadorna tas på större allvar nu och att de snabbare får rätt hjälp – mycket tack vare förbättrat samarbete med företagshälsan.
De känner också en stolthet.
– Jag brukar säga att man inte ska säga att man bara städar. För det är inte ett "bara-jobb" i dag. Det fordras en hel del yrkeskunskap. Vad ger det för bild av jobbet om jag går omkring i korridoren och gömmer mig bakom en städvagn och signalrerar att här skulle jag helst av allt inte vilja vara? Nej, rakryggade ska vi vara, säger Birgitta Rönnbäck.
Vid årsskiftet var sjuktalet nere på drygt fyra procent.
Nu pratas det om att införa Piteå-modellen i andra kommuner.
– Det är ju kul att man kan föra några vettiga idéer vidare, säger Birgitta Rönnbäck.
Vad tänker ni om framtiden?
– Att orka vara på topp, att inte resignera utan bibehålla det vi har, säger Birgitta Rönnbäck.
Elisabeth Caesar säger att ett viktigt mål är att fler ska kunna arbeta fram till de är 65 år. De flesta hinner slita ut sina kroppar i jobbet innan dess.
– Man måste kunna leva på sin pension. I fjol firade vi att fyra-fem anställda orkade arbeta tills de var 65, de gick ända in i kaklet! För första gången har vi en som vill jobba till 67 års ålder. Man känner bara wow!