Fram till 2012 från att han var 12 var hans liv likt ett svart hål. Snatterierna som började i tonåren och alkoholen likaså byttes ut mot grov kriminalitet och tyngre droger i ett tidigt skede. André Bengtsson vet hur det är att vara på botten, men även hur man tar sig upp.
– Jag har haft turen att finna en ny tillvaro som fungerar. Men tyvärr är vårt samhälle ytterst långt bort från att kunna ta hand om människor som på olika sätt hamnar i utanförskap, säger han som idag arbetar för att ändra på den saken, dels genom folkbildningsarbete hos ABF, dels genom politiskt engagemang.
Läs mer: Evas långa kamp mot sonens missbruk
Till skillnad från Eva Ericssons son, som vi skrev omförra lördagen, har André inte haft några föräldrar vid sin sida i kampen mot drogerna.
– Jag blev adopterad som tremånaders bebis till en svensk far och en norsk mor. Men det här visste jag inget om förrän jag var tolv år då min adoptivfar blev förbannad och sa att han önskat att han aldrig hade släppt mig över tröskeln. Jag stod som ett frågetecken.
Sanningen kom med andra ord fram som ett slag i ansiktet. De snatterier och drogmissbruk han så smått hade börjat med eskalerade efter det slaget. Han hamnade snett på alla sätt, sattes i HVB-hem på annan ort i Norge där familjen bodde då och förlorade så sakta kontakten med adoptivföräldrarna.
– En dag när jag rymde från HVB-hemmet som 16-åring möttes jag av en helt främmande person i det hus jag vuxit upp i. Då hade mina föräldrar flyttat till Sverige, utan att meddela mig.
Från den dagen ser han sig i princip som föräldralös. Han har sökt kontakt med sin biologiska mor men det blev ingen relation som fortsatte. Man kan säga att han har en splittrad uppväxt, minst sagt.
– Men utåt sett var vi en familj som hade allt där. Min adoptivfar jobbade på oljeplattform och tjänade mycket pengar, köpte nya bilar varje år och visade på hög status. Jag tillhörde liksom inte riskzonen som det såg ut då, att det bara var de med svåra hemförhållanden som hamnade i missbruk och kriminalitet.
Den situationen har dock förändrats berättar André. I dag går det inte att säga att det bara är inom vissa socialgrupper som destruktivitet och liv på glid skapas.
– Som det ser ut nu är det lika vanligt med drogproblematik bland unga från stabila, fungerande hemförhållanden som de som inte har det. Man kan inte göra den indelningen längre.
Dessutom vittnar många rapporter om att den psykiska ohälsan bland unga ökat kraftigt de senaste åren. Något som ökar kriminalitet och droganvändning.
– Att vara ung i dag är en kamp. Och går det så långt att du omhändertas och placeras i HVB-hem som jag gjorde finns det stora risker att situationen bara förvärras.
André menar att familjehem är ett bättre alternativ.
– Det man behöver är ett skydd i form av en familj med vanliga rutiner och liv. På HVB-hem samlas personer med problematik och det finns risk att problemen, som det blev för mig, eskalerar. Man är mer drogberoende och kriminell när man kommer ut därifrån än när man placerades där.
För Andrés del började vändningen i fängelset under ett av alla de straff han avtjänat.
– Egentligen kände jag redan när jag hamnade där första gången, som 18-åring, att jag ville ta tag i mitt liv när jag kom ut och göra goda val istället för alla de gjort som var dåliga för mig. Men så misslyckades jag totalt när jag kom ut, och istället för att ändra mig bestämde jag mig för att bli bäst på det enda jag kunde; att vara kriminell.
Tio svåra år följde då det gick rakt utför. Som trettioåring blev han far och började tänka i andra banor.
– Inte för att föräldraskap i sig behöver förändra hela ens beteende. Jag satt exempelvis i fängelse den dag hon föddes. Men det var under den perioden i livet jag förstod att jag mådde som bäst när jag satt inne. För där fanns rutiner, där fanns en grogrund för att göra goda val, där fanns en vardag. Så jag har kriminalvården att tack för att jag tog mig ut ur missbruket
Ett behandlingshem i Skellefteå förde hon norrut efter ett att dels ha levt i Norge och dels i södra Sverige. I dag bor han i Piteå.
– Jag hade turen träffa en fantastisk person som blev min sambo och som hade tre barn sedan tidigare. När jag blev drogfri 2012 och fram till nu har hon varit mitt absolut största stöd.
I dag är paret separerade men André har fått så pass mycket fotfäste i tillvaron att han känner sig kunna stå stadigt på egna ben. Förutom kärleken har han jobbet att tacka för mycket.
– Jag var med och drog igång ett nätverk i Piteå där vi stöttar före detta drogberoende personer och tack vare det nätverket kom jag i kontakt med ABF.
Det är där han nu arbetar som verksamhetsutvecklare inom frågor som rör unga, droger och de som lever med funktionsvariabler eller psykisk ohälsa. Han jobbar på regionnivå, är mycket ute och föreläser i länet och får med jämna mellanrum ta debatten om huruvida före detta missbrukare ska vara ute och prata med unga.
– Det har ju i decennier cirkulerat tankar om att det finns en risk att unga inspireras av att testa droger om de träffar någon före detta beroende. Men det finns faktiskt ingen studie på det. Och jag kan lova att om jag för ett ögonblick trodde att unga som lyssnar på mig skulle ”triggas” till att prova droger, skulle jag aldrig föreläsa för unga igen. Vi som jobbar med de här frågorna, till exempel inom ABF, vill ju gärna samarbeta med polisen och kommunerna. De bör se oss som en resurs istället för en risk. Vårt mål är gemensamt, att förebygga så att unga inte hamnar i droger och destruktivitet.
Just innan valet i år kom Mikael Wiehe upp till norr under en satsning som ABF hade där temat var ”Gör din röst hörd”. Det var André som blev Wiehes chaufför och milen i bilen blev till minnen han aldrig glömmer.
– Jag fick verkligen en känsla av respekt och att mitt liv har vänt. Tänk att jag, som var så långt ner på samhällets botten, i dag har en arbetsgivare som tror på mig på det vis ABF gör. Samma grej hände när vi stod på Nolia. Att få skaka hand och prata med ministrar som Margot Wallström och andra högt uppsatta personer är stort för mig. Kan jag gå den vägen, kan andra tänker jag.