– Jag kom till Piteå 1970 och jobbade på Konsum i Munksund tills jag gick i pension, säger Lena Eriksson.
Inga-Britt Tjäder berättar att hon är Piteåbo sedan 40 år tillbaka och har jobbat på bank i över 35 år.
– Numera har jag några konsultuppdrag. Det är ett bra sätt att trappa ner inför pensionen, säger hon.
De två kvinnorna möttes i Lions damklubb och började prata om att bilda en förening för utflyttade Kirunabor.
– Jag hörde på en gång att Inga-Britt var från Kiruna, säger Lena och berättar att hon inte bara hör vilka som är från Kiruna, utan också ser det.
– När jag satt i kassan på Konsum i Munksund kom det kunder från Pite havsbad och jag såg direkt viIka som var från Kiruna.
För ett år sedan föddes Svarta Malmens Döttrar. Nu har föreningen 57 medlemmar. Några som har varit med har försvunnit och andra har tillkommit.
– Nu känns det som att vi börjar bli en fast grupp och att vi har hittat formerna för våra träffar en gång i månaden med uppehåll under sommaren och julen. Samtidigt välkomnar vi fler medlemmar, säger Inga-Britt.
Föreningen hyr lokaler för sina träffar och hittills har stadsflytten och gatunamnen i Kiruna stått högst upp på agendan.
– Vi följer flytten och har funderat på att besöka Kiruna nästa år för att se vad som händer, säger Lena Eriksson.
– Vi har tittat på gatunamnen och bara hittat ett fåtal som är döpta efter kvinnor. Lina Hjort som ägde fastigheter, Syster Mia som var en engagerad epidemisjuksköterska och Kirunas förstfödda Kiruna Söderberg är tre kvinnor med egna gator. Vi skulle vilja se fler "kvinnogator" i den nya staden, säger Inga-Britt och tillägger:
– Kirunas historia är ”de stora männens”. Kvinnorna fanns där bakom.
Inga-Britt och Lena tycker samtidigt att gruvstaden danade dem på ett positivt sätt och gjorde att de blev de starka personer som de är.
– Det var ett mansdominerat samhälle och vi lärde oss de manliga reglerna. Vi försöker vara ärliga och raka i vår kommunikation och glädjas åt andra kvinnors framgångar istället för att vara missunnsamma, säger de.
Lena berättar att det gick sju killar på varje tjej när hon växte upp i Kiruna och att killarna blev bra på att uppvakta tjejer.
– När jag gick i fjärde eller femte klass fick jag en chokladask till jul av en kille vars familj hade kiosk. En annan gång fick jag en torkhuv i julklapp av en kille! Och jag var inte den som krusade.
Det var en Gällivarekille som blev Lenas man.
– Han var bra på att dansa och det var när han skulle gå en mentalskötarutbildning i Piteå som vi flyttade hit, säger hon.
Lena berättar att det är svårt för en inflyttad att komma in i de ursprungliga pitebornas gemenskap.
– Det går bra att jobba ihop men det blir inte mycket umgänge annars. Den som inte har andra vänner kan nog bli sittande ensam under julen, säger hon.
Inga-Britt delar inte riktigt den bilden.
– Min man och jag har många Piteåvänner som vi umgås med, säger hon.
Gemenskapen i Svarta Malmens Döttrar är viktig för kvinnorna. Båda ser den som huvudanledningen till att vara med i föreningen.
– Att komma från samma ställe ger en gemenskap. När vi växte upp var Kiruna stället där Malmbanan slutade. Nu är det en global stad, säger Inga-Britt.
Föreningsbygget och bygget av gemenskapen bland medlemmarna fortsätter.
– Vi har kontaktat medierna och LKAB för att informera om föreningen. På lördagar bygger vi gemenskap genom att gå ut och fika, de som har lust och tid kommer. Att vi kallar oss som vi gör beror på att vi är den svarta malmens döttrar. Vi finns utspridda i hela vårt avlånga land, säger Lena och Inga-Britt.
De påpekar att det var de två som startade föreningen men att det är alla medlemmar tillsammans som bestämmer syftet och framtiden.
– Och vi hoppas att vi blir fler och fler, säger de.