Nu är det lugnt på corona-iva i Piteå. Två patienter vårdas i den förseglade sal som rustats med sex intensivvårdsplatser för covid 19. Sjuksköterskan Beatrice Lindqvist befinner sig i salen just nu. Hon bär stridsmask.
– Vi kör tvåtimmarspass i salen. Man orkar inte mer. Både mentalt och fysiskt känns det skönt att veta att man får komma ut efter två timmar, säger undersköterskan Anna-Lena Sandström.
I över 20 år har hon jobbat på intensiven och ambulansen. Detsamma gäller hennes kollegor Katarina Berggren och Christer Jonsson. De var ett sammansvetsat gäng som kastades rakt in i stormens öga i våras när pandemin slog ner som en bomb i Norrbotten.
– Det var overkligt, det var som på ett fältsjukhus. Coronapatienterna låg i princip skavfötters uppe på operation, där vi vårdade dem i början, säger Katarina Berggren.
Respiratorer rotades fram i källare, dialysmaskiner skrapades ihop och personalen fick arbeta utan tillgång till rinnande vatten på salen. Sjukvårdspersonal från hela Norrbotten beordrades till corona-iva i Piteå.
– En del grät när de tvingades hit för att jobba. Många hade inte jobbat med intensivvård på flera år. Det var en helt ny miljö och en helt ny sjukdom, säger Katarina Berggren.
Hon och de andra iva-kollegorna förstod oron.
– Det är klart. Maskinerna är avancerade, läkemedlen är väldigt potenta. Sen var man såklart grymt orolig att dra hem något till familjen, säger Christer Jonsson.
I dag känner de sig alla tryggare i arbetet med att vårda covidpatienter.
– Vi har lärt oss mycket under resans gång. Nu vet vi hur vi ska behandla dem, det är inte lika många som hamnar i respirator. Och vi har fått mycket hopp i och med att så många av våra patienter klarat sig, säger Christer Jonsson.
Corona-iva i Norrbotten ligger i toppen i Sverigestatistiken när det gäller antalet patienter som överlever viruset.
– Vi är mycket bättre rustade nu med ändamålsenliga lokaler, material och kunskap, säger Anna-Lena Sandström.
Men alla bär de ändå på samma oro, att samhällsspridningen ska ta fart igen.
– Blir det för många patienter på en gång så mäktar vi inte med. Vi får en sämre chans att klara dem när personalen inte räcker till, säger Christer Jonsson.
I våras jobbade personalen tolvtimmarskift på ett rullande schema. Personalbristen tvingade alla att ta extrapass.
– Vi slet något kosmiskt. Alla slet. Och det vill vi verkligen få fram att alla har hjälpts åt för att klara den här pandemin. Det är helt otroligt vilket stöd vi har fått från hela samhället, säger Christer Jonsson.
– Det var inte förrän man fick semester man kände hur trött man var, då var det som om luften gick ur helt. Och jag har egentligen inte kunnat reflektera ordentligt förrän i september–oktober, säger Katarina Berggren och fortsätter.
– I backspegeln är det på något sätt häftigt det vi har fått vara med om. Men vi vill inte uppleva det igen.
Trots alla utmaningar känner personalen också en stor tacksamhet över de erfarenheter de fått under tiden med pandemin.
– Jag minns en patient som legat nedsövd i flera veckor. När vi väckte henne fick hon träffa sina barn. Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna, säger Katarina Berggren.