Intervjun sker i ett arbetsrum med kala väggar på åttonde våningen i Piteå sjukhus. Trots att lunchen nyss tagit slut har chefen på Norrbottens första covidintensivvårdavdelning arbetat i snart åtta timmar.
Stämmer det att du jobbat varje dag sedan pandemin kom till Norrbotten?
– Med undantag för fyra veckors semester. Varje dag håller vi ett digitalt möte där vi går igenom alla patienter. Jag är alltid med oavsett om det är lördag eller söndag. Jag är alltid tillgänglig för min kollegor. Det får vara så här tills pandemin är över.
Hur orkar du?
– Jag brukar inte bli trött i första taget. Jag motionerar så ofta jag kan och sover bra. Det låter tråkigt, men jag lägger mig vid 21-tiden varje kväll och kommer till jobbet vid sex.
När börjar arbetsdagen enligt schema?
– Halv åtta, men jag måste börja lite tidigare för att sätta mig in i hur patienterna mår efter natten. Jag behöver skriva rapporter till Svenska intensivvårdsregistret. När man väl börjar "ronda" då räcker tiden inte till.
Hur beskriver du året som gått?
– Det mest arbetsintensiva under min karriär. Ändå har jag i många år arbetat som chef för thoraxintensivvårdsavdelningen vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå som är en betydligt större arbetsplats än i Piteå. Det är bra att ha med sig den kunskapen och erfarenheten av att aldrig ge upp. Det har varit vår vision. När en patient avlider för oss, då ska vi ha provat allt, allt, allt och lite till.
Vad tänkte du första gången när du fick höra talas om viruset?
– I början av februari 2020 föreställde jag mig ett händelseförlopp likt Ebola att smittan inte skulle komma till länet. I början var regionens plan av två-tre salar på infektion med respiratorer, men fredagen 13 mars kom nya besked. Jag hade en tanke att det bästa stället för en covidavdelning var operation i Piteå. Det var det enda stället där vi kunde åstadkomma en sjukhusmiljö med undertryck. Normalt är det övertryck i en operationssal för att vi inte ska smitta våra patienter, men i det här fallet är vi rädda att patienterna skulle smitta oss.
Hur förberedde du dig inför uppgiften?
– Man kan inte förbereda sig, utan man måste våga lita på sig själv. På en månad gick vi från att vara en liten IVA till att ha 14 patienter. Då kom jag ännu tidigare till jobbet för att kunna berätta för personalen om varje patient och vad vi kunde förvänta oss under dagen. Jag lät som en fotbollscoach: "Nu kör vi!" Det gav mig en chans att hålla alla uppdaterade och berätta hur duktig personalen är. Alla behöver höra sånt.
Det måste ha varit en påfrestande tid.
– Från början var jag livrädd att bli sjuk, trots att jag är vältränad och inte har några riskfaktorer. Jag sade till kollegan att "du ska ta hand om mig när jag blir sjuk". Allt eftersom försvann rädslan. Jag kände kontroll, trots att jag visste att vi skulle bli granskade in i minsta detalj. Efter en tid insåg jag att vi gör det här minst lika bra som alla andra, kanske till och med lite bättre.
Du har beskrivit det som att "jobba med en lavin i baken".
– Jag har känt hur lavinen har nafsat mig i hälarna. Det var nära att vi inte hann bygga klart innan första patienten skrevs in. Det var också nära att vi inte hade tillräckligt med skyddsutrustning. Med bara 40 munskydd kvar fick vi vara med om något märkvärdigt. Piteås byggjobbare och målare gav oss sina ansiktsmasker. Man blev nästan gråtmild över att få hjälp i en situation som var så jobbig att jag hade ont i bröstet.
Den 21 mars 2020 skrevs första patienten in. Hur gick det för hen?
– Hon överlevde. På IVA hade vi kopplingar till många av de första patienter. När den första slussades till en vanlig vårdavdelning kände vi en sådan lycka. Man kan nästan inte bli så lycklig. Ingen som inte varit in på en covidavdelning kan föreställa sig hur sjuka patienterna är. Att se dem lämna ger en kick som gör att man orkar fortsätta.
Minns du allas namn?
– Alla namn, alla anhöriga, var de bor och till med hundens namn. När jag var ung narkosläkare bar jag alla patienter med mig hem. Med tiden har jag lärt mig att lämna jobbet bakom mig, men det har jag inte klarat under pandemin. Nu finns alla i mitt minne.
Har du gråtit på jobbet?
– Många gånger. Jag klarade inte av det emotionella när jag ska berätta om patienter. Då handlar det inte om död och elände utan om att de har överlevt. Jag har sms-kontakt med en kvinna som berättar hur hon tagit upp potatisen eller gjort i ordning blombänkar. Hon är den som legat längst tid hos oss.
Hur länge?
– Mer än 40 dygn.
Hur många har avlidit?
– Jag vet inte exakt. Det handlar om tolv procent. Det gör oss bäst i landet.
Hur ser det ut i dag?
– Vi har fem patienter på avdelningen, kanske en kan lämna i helgen.
Stämmer det att du var nära att ta en plats i landslaget?
– Jag placerade mig bra i 400 meter häck på SM. Jag kommer från en friidrottsaktiv familj. Pappa Arne var ordförande i länets friidrottsförbund. Karriären tog slut när jag som 19-åring drabbades av encefalit, hjärninflammation. Jag hade kommit in på Handelshögskolan i Stockholm, men under sjukdomstiden beslutade mig för att bli läkare i stället.
Vad gör du för att koppla av?
– Jag hade nog aldrig fixat det här utan min idrottsliga bakgrund. Löpningen rensar min hjärna. Jag kopplar också av i sommarstugan i Gläntan, Piteåbornas badparadis vid Haraholmen. Det är redan länge sedan som jag drog igång alla odlingar.
Hur har ditt liv förändrats under det senaste året?
– Förr reste vi kors och tvärs i världen, men numera nöjer jag och min fru med att ta oss till stugan så ofta vi kan. Det behövs inte mycket för att uppfylla mina krav på ett välbefinnande; en god middag, att få träna, bada bastu och få jobba i trädgården. Det finns en undersköterska på IVA som gett mig en diagnos. Han kallar mig Morbus Karlsson. Jag är en sådan där människa som inte gillar att sitta still. Jag jobbar hela tiden och lider inte av det. Det verkar vara ett släktdrag.
Din fru är narkossköterska. Händer det att ni talar jobb hemma?
– VI försöker att låta bli. Hennes jobb är att var planera operationer. Det är fantastiskt att få leva med en person som är insatt i vården. När jag mår dålig lyfter hon mig och då blir det jättebra. Om inte hon hade funnits tror jag inte att jag hade fixat det här.
När är pandemin över?
– Min känsla är att vi kan inte ropa hej på länge än. Vi kommer nog inte att ha lika många patienter. Vaccinationerna gör att vi inte blir lika sjuka, men i dag vårdar vi covidpatienter trots att de fått sin första spruta. Så är det i hela Sverige. Många vaggas in i en falsk säkerhet och tror att de är skyddade efter första sprutan. Vi har tagit antikroppstester på jobbet. Det känns otäckt att upptäcka i ett par fall har de försvunnit redan efter någon månad. Jag känner en person som drabbades av en ordentlig covidinfektion i våras som har fått det igen. Det vore bra om du fick med det i artikeln för att folk ska förstå att de måste fortsätta att vara försiktig.
Till sist, vad önskar du mest just nu?
– Att jag och min familj klarar oss från Coronan. Jag har fått en spruta och även om jag antagligen skulle drabbas lindrigt förstår jag att det skulle påverka mitt fysiska status. Sedan önskar jag att antalet patienter ska minska så att vi får en dräglig sommar och att alla får sin semester. Jag har aldrig längtat så mycket efter semester som nu.