Som många andra satt Kenneth Texwall hemma framför tv:n när rapporterna började komma på annandagen 2004. Han var inte personligt drabbad, och först kändes händelsen tragisk – men främmande och avlägsen. Sedan började den krypa närmre och närmre.
– Det är ju så mycket katastrofer runt om i världen, och man blir lätt lite luttrad. Men det här visade sig vara så omvälvande, och så många svenskar drabbades. Vi skickade lite pengar, men jag önskade att jag kunde göra något mer.
En vecka senare fick han chansen. Utrikesdepartementet behövde all hjälp de kunde få, och när Sveriges Begravningsbyråers Förbund erbjöd sin assistans blev Kenneth Texwall en av de som reste.
Den tredje januari flög han till Phuket. De var åtta representanter från förbundet, med uppdrag att förbereda avlidna för identifiering genom DNA-prov. Många familjer i Sverige visste fortfarande inte om deras anhöriga levde eller inte.
Kropparna var uppsamlade i tempel, men flyttades så småningom till en stor anläggning; där rättsläkare, tandläkare och patologer jobbade sida vid sida.
– Vi kom ner till en organisation som redan var igångsatt. Jag tror det var 22 länder på plats, och vi rymdes knappt i det här organiserade kaoset.
Begravningsrådgivarnas arbete kom snabbt att fokusera på att anordna värdiga ceremonier.
– De första kistorna kom med flyg från Krabi och vi hade en ceremoni på flygplatsen. Det var snyggt och prydligt, men kändes inte svenskt. Det blev för mycket krigskänsla.
Snart fick de tillstånd att resa tält på flygplatsen; med utrymme för förvaring, arbete med kistläggning, och en ceremoniplats. Kistorna draperades med svenska flaggan och ceremonier med präst hölls innan de flögs hem till Sverige.
– Vi som jobbade med identifieringen behövde få någon slags avslut efter varje svenskt offer. Jag kände ingen av dem, men jag fick alltid en individ framför mig i arbetet. På papper, visserligen, men det var en svensk jag tog hand om – och det kändes viktigt att den döde inte skulle vara ensam vid hemsändningen.
Efter tio år har Kenneth Texwall ännu veckorna i Phuket färska i minnet:
– Jag kan spela upp alla möten jag hade; alla thailändare som jag arbetade med; alla fantastiska människor som inte hade någon aning om hur det fungerade men som ställde upp och visade värme och hjälpte till. Och så laget som åkte ner, att vi klarade av att göra en insats för svenskar. Jag är väldigt tacksam för att jag fick åka ner att göra det, det har gjort mig starkare som person.