Ingen utomstående anade att det inte stod rätt till i familjen. "Utåt var han alltid väldigt charmig och vältalig", säger Åsa.
MÄNNEN SOM SLÅR
– Det värsta var inte slagen, det värkte och gjorde ont ett tag, men sedan gick det över. Men att hela tiden få höra att man är värdelös, det var ännu jobbigare, säger Åsa, som är i 40-årsåldern och bor i Piteå.
Hon tar emot i ombonat hem. Vid köksbordet med färgstarka dekorationer, berättar hon sin historia. Den tar sin början då hon skulle studera på universitetet och det var dags för "inspark".
– Jag var en person som syntes och hördes och spred god energi omkring mig. Han fick syn på mig och ville ha mig, det var trevligt att bli uppvaktad.
Vad föll du för hos honom?
– Han tog initiativ, men var ändå lite småblyg och väldigt mjuk. Han hade fina ögon och luktade gott. Så vi började dejta.
Efter en kort tid blir hon gravid, barnet är inte planerat men hon blir överlycklig. Han mer orolig. Men de beslutar sig för att behålla barnet och flyttar ihop strax innan förlossningen är beräknad.
– Vår barn föds och jag är lyrisk, men han blir mer frånvarande och drar sig undan. I efterhand har jag förstått att han var svartsjuk.
När andra barnet föds några år senare förvärras situationen. Trots att det är Åsa som ensam drar det tunga lasset med att hämta och lämna på förskolan, sköta hushållsarbetet, jobba och studera blir han alltmer stressad. På jobbet är han högpresterande och hemma pyser ilskan ut som ur en ventil.
– Han kunde bli väldigt arg. Plötsligt ser jag hur han snärtar med fingrarna mot tinningen på vårt äldsta barn som inte lyssnar och det tar ont. Jag konfronterar honom och säger att: "Vad håller du på med, så där gör man inte mot ett barn?". Då säger han att: "Det förstår du väl, då gör det dubbelt så ont för dig". Efter det blev jag rädd för honom.
Han inför kollektiva bestraffningar, de verbala påhoppen börjar som "ironi", men blir allt grövre. Hon får höra att: "du tjänar bara kaffepengar", "om jag lämnade dig skulle du aldrig kunna klara dig själv" och "du är helt värdelös".
– När första slaget kom så hade det gått ganska långt, då var jag redan så nedbruten. Jag kunde inte förstå varför han var så elak och sökte felen hos mig själv.
Åsa får veta att hennes vänner inte duger och istället får hon umgås med fruarna till hans vänner. Hon kämpar hårt för att skapa det perfekta livet hemma och curlar sin man för att han inte ska få utbrott och hota och slå. Barnen flyr ofta in på sina rum.
– Det kunde vara bra i perioder, han var också bortrest en del vilket gav oss andningshål. Men man levde alltid under en extrem stress. Han kunde ta stryptag och slog mig precis så lagom hårt så att det inte syntes. Men på intima ställen, som han visste att jag inte ville visa, blev det märken.
"Han har skrivit i brev till barnen att han tycker att det är löjligt att de inte vill träffa honom", säger Åsa som liksom barnen aldrig har fått ett "förlåt".
Tanken på att lämna honom maler, men hon är livrädd för att han ska få umgängesrätt med barnen. En person i hans närhet jobbar som polis och det finns en "stjärnadvokat" i släkten.
– Jag kände att om jag var på plats så kunde jag skydda barnen och gå emellan och ta slagen istället. Jag var som en livvakt. Vad skulle hända dem om jag inte var där?
Samtidigt trappas våldet upp och till sist hotar mannen Åsa och yngsta barnet med en skruvmejsel. Då känner hon att det inte fungerar längre.
– När jag och yngsta barnet är hos tandläkaren, då ser jag en lapp till kvinnojouren i väntrummet. Det står att: "Ring oss, det syns inte att du ringt". Jag tar med mig lappen hem, men vågar inte ringa. Det hade gått så lång att det kändes som att han kunde läsa mina tankar.
När maken ska iväg på en resa tar hon chansen och ringer:
– Det svarar en kvinna och allt som har hänt bara rinner ur mig. Då börjar hon plötsligt att beskriva honom och jag undrar: "Va, känner du honom. Nej, säger hon, men du lever med en psykopat".
När maken är bortrest tre dagar tar hon chansen och flyr med barnen till ett av kvinnojourens skyddade boenden. De hjälper henne sedan att göra en polisanmälan och ansöka om besöksförbud.
I tingsrätten döms maken för misshandel av henne och barnen och hon får enskild vårdnad. Där bryts kontakten för gott.
De tio åren av våld och hot har satt djupa spår, men i dag lever Åsa och barnen ett bra liv och står varandra nära.
– Det som har hänt börjar blekna. Samtidigt är det vissa saker som jag har förträngt, men jag tänker att det också är en självbevarelsedrift för att orka.