Bilden på Anton Andersson togs på en resa. "Den speglar verkligen hur han var", säger hans mamma Birgitta.
Anton Andersson dog hösten 2018. Han blev 23 år.
Hans mamma Birgitta åker till graven på Hedens kyrkogård varje vecka. Ser till att det är fint och att det alltid brinner ett ljus.
– Men det är inte där jag sörjer honom. Sorgen kan komma när som helst. När jag är i Umeå, där han bodde, brukar jag åka förbi hans lägenhet. Jag parkerar nedanför och sitter i bilen och pratar med honom och gråter. Sist blev jag också arg på honom för första gången.
När hon sedan kör hem mot Piteå känns det lite lättare.
Förra veckan var det två år sedan Anton dog och på måndag är det hans födelsedag.
– Jag vet inte vad vi ska göra. På hans första födelsedag var vi ute och åt på samma restaurang som vi alltid brukade äta på när han fyllde år. Jag tror att han hade velat det.
Frågetecknen efter Antons självmord har varit många.
Birgitta beskriver honom som en glad och påhittig grabb, yngst i en syskonskara om tre bröder.
– Han var alltid glad och hade många vänner. Han spelade frisbeegolf och tränade på gym och flyttade till Umeå för att läsa till civilingenjör. Men det var tufft och han tog ett studieuppehåll och jobbade som personlig assistent ett tag. Jag tror att det var något där som han inte fixade, men han berättade aldrig om det.
Deras sista telefonsamtal varade i nio minuter. Det har hon sett på samtalslistan i efterhand. Men vad sa de egentligen? Birgitta har tänkt tillbaka på samtalet många gånger.
– Det enda jag minns är att han sa "Jag vet inte hur jag ska lösa det här" och jag trodde det var plugget han pratade om och försökte peppa honom. Efteråt har jag tänkt att det kanske inte var skolan han menade.
Någon dag senare ringde Birgitta till Anton, men han svarade inte.
– Jag blev orolig när klockan gick. Han brukade alltid ringa upp. Jag pratade med en av hans bröder som också bor i Umeå och han åkte dit.
Dörren till hans lägenhet var olåst.
Och Anton var död.
När Birgitta fick telefonsamtalet tänkte hon att hon också skulle dö.
– Men jag gjorde inte det. Jag överlevde och jag försöker leva ett bra liv även om det är svårt. Jag blir aldrig samma person som innan. Ibland är livet skit och jag är långt därnere, men jag vet också att jag kommer upp till ytan igen. Jag känner också att berättelser som min behövs, även om jag i grunden skulle vilja vara utan upplevelsen. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa. Det är inget att skämmas för och vem som helst kan drabbas.
Birgitta önskar att hennes son Anton pratat om hur han mådde. "Han berättade aldrig."
Dagen efter fick Antons familj se honom på rättsmedicinska i Umeå.
– Det är det värsta jag varit med om, att se honom ligga där alldeles kall. Men egentligen är det först den här våren och sommaren som jag verkligen har förstått att han aldrig mer kommer tillbaka. Den första tiden var bara kaos.
I måndags pratade Birgitta för första gången om sina upplevelser inför publik.
– Jag berättade min historia för ungdomar på Framnäs folkhögskola. Jag var jättenervös innan, men det gick bra och de var så fina. De ställde engagerade frågor och det blev ett fint samtal.
I kväll berättar hon på nytt om sina upplevelser som en programpunkt på Psykiatrins vecka, trots att hon själv drabbades av en stroke för tre veckor sedan.
– Det gick bra, men det blev en viktig påminnelse om att jag måste ta hand om mig själv. Jag vill leva länge till. Jag vill ta tillvara på dagarna.