På varsin sida av dubbelsängen står ett inramat fotografi. Bilden på sängbordet bredvid André föreställer Alexander. På Malins sida finns bilder av Olle.
Pojkarna, som aldrig träffat varandra, blev bara 11 och 2 ½ år.
I sorgen efter sina barn förenades Malin Israelsson och André Lidman.
André är Pitebon som hamnade i Västerbotten för kärlekens skull. Han var 23 år när Alexander föddes. Pojken som var så godhjärtad att man pratade om det på utvecklingssamtalen.
– Alexander var vän med alla och tog sig an den som var utanför. Det var en fin egenskap hos Alex, säger André med blanka ögon när han lågmält berättar om sin förstfödde son som han miste två dagar före hans elvaårsdag.
Det började med illamående och huvudvärk. Magsjuka, trodde familjen. Men besvären blev värre och man upptäckte ett högt tryck i Alexanders huvud. Han skickades akut till Umeå universitetssjukhus.
Till en början trodde läkarna att Alex drabbats av ett virus. Vätskan leddes ut ur hjärnan, för att lätta på trycket. När Alexander tre månader senare flyttades till Astrid Lindgrens barnsjukhus blev han sämre och sövdes ner. Ett vävnadsprov visade att pojken drabbats av hjärncancer som spridit sig som ett spindelnät.
– Alex behandlades med cytostatika och trycket minskade. När han väcktes upp var han inte kontaktbar och kunde inte röra sig. Det var otroligt jobbigt att se. Han andades via ett rör i halsen. När Alex kunde blinka bad vi honom blinka för ja och nej, sedan kunde han skriva på ett tangentbord.
Alexander blev sakta bättre och förflyttades till hemsjukhuset. När han fick två dagars hempermis väcktes hoppet. Men sedan vände det och Alexander blev sämre. Efter sex månaders sjukdom fick André det ofattbara beskedet. Inget mer fanns att göra.
– Dagen efter somnade Alexander in. Det var en smärta jag aldrig upplevt tidigare, jag låg i sängen och höll om honom, tillsammans med lillebror Daniel och deras mamma.
André visar bilder på en busig Alexander som skojar med lillebror som han var så tajt med och klasskortet som blev det sista. I dag skulle Alexander ha varit 24 år och André funderar ibland på vilka livsvägar sonen skulle ha valt.
Malin slås ofta av samma tankar. Hon fick bara behålla sin son i 2 ½ år, men han gjorde ett djupt avtryck i hennes och storasyster Thyras liv.
Malin visar bilder på pojken med stora blå ögon och ljusblont hår.
– Han var ett lillgammalt barn med ett stort ordförråd. Han hade mycket energi och bus i sig, ler Malin.
När Olle var 1 ½ år fick han feber och kissade blod. Man hann misstänka både urinvägsinfektion och förstoppning innan Olle blev inlagd och undersöktes grundligare. Då fann man en sex centimeter stor cancertumör i urinblåsan.
Olle flögs till Uppsala. Pojken gick upp flera kilo av all vätska, man tömde honom med slangar direkt från njurarna.
Olle behandlades med cytostatika, men cancern spred sig, och Olle sattes på en ännu tuffare cellgifter. Tvååringen hade ofta så ont att han inte kunde sova.
– Vi låg tätt, tätt ihop, jag och Olle och vi blev oskiljaktiga. Jag älskade Olle så mycket att det gjorde ont. Varje gång Olle fick hempermission levde han upp och fick liv i blicken. Sedan kom bakslagen med feber. Vi fick åka in till sjukhuset igen och blicken dog.
Efter en tuff operation följde strålning. När den var klar kom läkarna in till sjuksalen och ville ha ett samtal med föräldrarna. Malin vägrade följa med. Hon förstod att de skulle få svåra besked, och orkade inte höra att slutet var nära. Sjukdomen hade spridit sig till lungorna, Olle skickades hem för att dö.
– Min lille pojke, som var så full av liv! Men vi hade hört talas om en alternativ behandling i Italien och hoppet är det sista som överger en. Våra vänner startade en insamling för Olle, men vi hann aldrig åka till Italien.
Malin kände att Olle fick allt fler knölar och de två sista veckorna var Olle sängliggande. En dag ville Olle att storasyster skulle komma hem från skolan. Sedan låg han och strök henne över håret.
– Dagen efter glesnade hans andetag och jag sa till honom att han fick gå och leka med de andra barnen. När han dog skrek jag av smärtan. Thyra la blommor vid sin lillebrors huvud och deras pappa och morfar åkte in med kroppen till sjukhuset.
Malin trodde att hon aldrig mer skulle bli lycklig, men nu har motsatsen bevisats. Hon och André är lyckligt gifta och lever ett fint liv i sin storfamilj.
– När Olle dog så dog också en del av mitt hjärta. Sorgen och smärtan bär man hela livet, men lyckan finns också där.
När Malin och André träffades pratade de mest om det svåra med att mista ett barn.
André säger att Malin har varit ett bra stöd i hans sorg. Hon har uppmuntrat honom att prata om känslorna.
– Efter Alex död begravde jag mig i jobb. Det slutade med att jag kraschade och drabbades av en ansiktsförlamning. Jag behövde sakta ner och bearbeta min förlust, säger André.
Parets vänskap växte till en stark kärlek. I höstas, när de varit ett par i fem år, ställde Malin och André till med ett fint fjällbröllop där bådas släkter var med och firade livet, familjen och kärleken.