De anhöriga befinner sig själva i 70-års åldern.
Innan pandemin har kvinnan haft hemtjänst som besökte henne en gång om dagen. När viruset svepte in kom ofta nya människor och ingen av dem hade varken munskydd eller visir. Det hela oroade hennes anhöriga som då drog in på hjälpen, för att hon inte skulle bli smittad.
– Innan corona besökte vi henne tre, fyra gånger i veckan, för sällskapets skull, berättar sonen som vill vara anonym.
Under pandemins gång har sonen och hans hustru hjälpt henne med diverse saker. De båda har passerat 70-årssträcket och är inte bosatta i Piteå. Kvinnans grannar och barnbarn har därför behövt rycka in. Det handlar om att tvätta, städa, handla och laga mat. Men ibland också bara att finnas där, som sällskap.
Sedan hennes man dog 2003 har kvinnan levt ensam, i den lägenhet som paret gemensamt flyttade till år 2000. Hon har fram tills nu klarat sig relativt bra själv. Hennes anhöriga kan ha hjälpt till med större saker, men inte med vardagssysslorna.
– Vi har aldrig tidigare behövt hjälpa henne såhär, inte på samma sätt som nu. Vi åker till henne två eller tre gånger om dagen. Ibland hinner vi inte ens hem innan vi behöver åka tillbaka, säger sonen.
Av oro för kvinnans välbefinnande, är de anhöriga måna om att hon ska få plats på ett äldreboende.
Kvinnans anhöriga städar, tvättar, lagar mat, handlar och sköter om henne. Hon har hörapparater på båda öronen och ett larm runt halsen. Trots det, får den 97-åriga kvinnan inte någon plats på ett boende.
– Hon ringer och säger saker som: "Jag kanske ska sluta ta medicin, så jag kan dö. Då slipper ni ta hand om mig".
De anhöriga tycker att det är hög tid för henne att få en plats på ett boende. Rädslan över om modern går utanför dörren själv och inte kommer tillbaka är påfrestande. Likaså alla de timmar som spenderas i bil för att hjälpa och stötta. Det är inte hållbart för de 70-åriga pensionärerna, som nu bär det största ansvaret för kvinnan.
De anhöriga är oroliga för kvinnan, vars tillstånd blir sämre och sämre.
De anhöriga berättar att det just nu pågår en undersökning för huruvida hon behöver hemtjänst eller inte, och att det är ohållbart. När personal är på plats bemöter hon dessa trevligt, men så fort de lämnar ringer hon efter de anhöriga.
– Hon frågar vilka det är som varit där och vad de gjort hos henne.
Kvinnan är även rädd för bland annat manlig personal i hemtjänsten och hemsjukvården.
– Om det är män eller personer med utländsk bakgrund som kommer öppnar hon inte ens dörren, berättar en av de anhöriga.
De anhöriga menar att det är en stor skillnad att bo på ett äldreboende, gentemot att ha hemtjänstpersonal i sitt hem.
– Vi tror inte att hon skulle bli rädd eller orolig om till exempel en manlig sköterska skulle hjälpa henne där. Hon är inte exponerad på samma vis som om hon skulle bo kvar i lägenheten. Där är hon ensam med en sköterska, och det är precis vad hon är rädd för, säger sonens hustru.
Sonen fortsätter:
– Isoleringen och åldern har påverkat kvinnan otroligt mycket. Hon är märkbart förvirrad. Hon känner inte igen sina familjemedlemmar och pratar om att hon måste mata sitt barn. Ingenting fungerar och det vi säger går inte in, berättar han.
Kvinnans anhöriga berättar att hon är ensam, förvirrad och rädd.
Kvinnan säger ofta fel ord, blandar ihop sammanhang och äter inte. Nu har det gått över två månader sedan kvinnans anhöriga sökte hjälp hos kommunen, som fortfarande inte gett henne någon plats på ett äldreboende. De anhöriga har nu tröttnat.
– Vi har aldrig fått ett rakt svar.