Uppvuxen i gruvstaden Kiruna var Petra en idrottstjej som ägnade sig åt både fotboll och innebandy. I villakvarteret på Lombolo såg alla husen likadana ut och när än man gick ut på gatan fanns alltid någon kompis att leka med. Vänskapen med lagkompisarna i fotbollslaget består än i dag.
Efter gymnasiet, där alla vännerna gick på stans enda gymnasieskola, kände sig Petra vilsen om vad hon ville jobba med. Att det var det militära livet som hon skulle slå sig in på var långtifrån någon självklarhet.
– Jag var skoltrött och ville inte plugga vidare. Istället jobbade jag som speciallärare ett tag, flyttade en period till Stockholm och där skickade jag in
mönstringspapperna till värnplikten. Trots att det inte varit någon dröm som jag haft så minns jag att mamma sa att hon inte var ett dugg förvånad när jag berättade för henne.
År 2001, när Petra var 23 år, gammal ryckte hon in på F21 i Luleå.
– På något sätt kände jag mig hemma. Det var roligt att åka till Luleå under det där året. Det är en krävande utbildning där vi var mycket ute i fält, övade på att försvara flygbasen och leta fiender i skogen med hundpatruller. Det gick bra för mig, jag var seg, kunde gå långt och bära tungt och jag var glad när jag var där.
Efter värnplikten kändes det självklart för Petra att söka sig vidare till en befälsutbildning.
Efter militärhögskolan 2002-2004 jobbade hon en period på F21 men ville hellre till ett jägarregemente.
– På K3 i Karlsborg blev jag den första kvinnliga jägaren som gick örnmarschen och fick jägarbågen. Så där började min ”enda kvinna” inom militären. Än i dag är det svårt att få in tjejer dit.
Tillsammans med Luleåkollegor från F21 åkte hon 2007 till Afghanistan första gången, det var där hon kom i närmare kontakt med Specialförbandet SOG och kunde se hur de jobbade.
– De var då jag bestämde mig för att det var soldat i SOG jag ville vara snarare än utbildare. Jag skickade in ansökningen 2007 och under en permission, så kallad leave, gjorde jag intagningstesterna, blev antagen och började inom SOG 2008 berättar Petra.
Att ha en stark inre motivation och framför allt göra det för sin egen skull är ett måste för att klara av den tuffa påfrestningen där man pressas till det yttersta både mentalt och fysiskt för att ta plats i specialförbanden. Den mentala styrkan är viktig konstaterar Petra.
Vad i dig gör att du utsätter dig för detta`?-Jag har finskt påbrå, genom min mormor och morfar. Och jag tror att det är den riktigt jävla norrländska envisheten som gör att jag bara betar på. Det har gjort att jag kommit så långt som jag gjort, trots att jag är 158 centimeter lång och är jätteliten jämfört med mina manliga kollegor. Det krävs mycket av en och det måste man vara redo för. Det är en häftig motivation, som gjort att jag alltid tagit mig dit jag har velat. Det ger ju ett ännu större självförtroende när jag klarat mig. Jag har alltid känt mig stolt över att ha tagit mig dit jag har gjort. Det har varit lite skönt att vara hemlig, och har inte behövt någon annan bekräftelse än att bara att ha en annan uniform som ett kvitto på vad jag kan åstadkomma.
Hur tänker du kring att du riskerar ditt liv?– Vi har varit ett sådant starkt team som litat på varandra och på så sätt har jag känt mig trygg. Vi har också alltid haft fint stöd, direkt man kommit hem så har vi gett feedback till varandra vilket gör att man växer och måste förändras. Det gäller att ha högt i tak, och har man känt att man behöver extra stöd finns både psykolog och läkare nära, den stöttningen är jättefin.
Som enda kvinna i SOG, i ett land som Afghanistan, fick hon en viktig roll i arbetet med att hjälpa afghanerna att klara sig själva och att få till ett fungerande rättssystem.
– Jag utbildade kvinnliga specialpoliser, vilket är väldigt viktigt eftersom manliga poliser exempelvis inte får visitera kvinnor. Men det gick eftersom jag tillsammans med de afghanska kvinnliga specialpoliserna kunde göra det. De var fantastiskt starka kvinnor som levt ett hårt liv och var otroligt sargade på många sätt men som också hade en stark drivkraft. Dem kan jag kan sakna mycket och skulle gärna åka tillbaka för att träffa igen.
För snart ett år sedan, i februari 2018, lämnade Petra Malm militärlivet och blev civil. Men specialförbandet lämnade hon redan 2016.
– Det var jättejobbigt att sluta. Trots att jag var trivdes både med jobbet och med livet med man och barn så hade ett nytt liv börjat ta form. Efter att ha varit mammaledig hade jag svårt att motivera mig att återta alla soldatfärdigheter på nytt. Exempelvis kände jag ett motstånd mot att hoppa fallskärm, något som jag tidigare gjort mycket. Jag var helt enkelt klar med högriskarbete efter att ha fått barn. Jag hade fått något annat som var värdefullt och hade inte samma driv längre, berättar hon.
Petra Malm beskriver beslutet att sluta som att hon fick lite av en identitetskris.
– Det var svårt att veta vart jag skulle, det var som att ha fått pyspunka och frågor om vem är jag och vart ska jag dök upp. Med uniform är man väldigt skyddad och när den togs av kände jag mig naken. Samtidigt var det inte aktuellt att fortsätta inom militären. Om man jobbat som jag gjort var det inte lockande att göra något annat.
Föräldraledigheten väckte också drivkraften att komma hem till norr igen. De 17 åren har gett henne erfarenheter som hon nu delar med sig av på olika sätt. Numera bor familjen i Umeå.
– Det känns som att jag kan lösa alla problem som dyker upp. Det är en härlig känsla och en erfarenhet som jag har med mig i dag när jag ställs inför andra problem. Jag växer när jag ser att min föreläsning är uppskattad och blir stolt igen för vad jag åstadkommit, samtidigt som att jag njuter av att stå på scen.
För en tid sedan kom erbjudandet från den engelska versionen av tv-programmet ”Elitstyrkans hemligheter” där de tidigare säsongerna visats i svensk tv. Petra Malm tackade ja till frågan att agera mullvad i programmet som spelades in i arktisk miljö i Chile. Första avsnittet sändes i söndags i England och hon hoppas nu att SVT även ska köpa in denna säsong för att sända i svensk tv.
– Jag är förhörsledare i grunden och expert på personligheter, beteendet och gruppmetodik. Nu skulle jag som mullvad skvallra för instruktörerna vad som hände när kameran inte var på. Här syntes den inre motivationen tydligt bland deltagarna. De som inte hade de fysiska eller mentala bitarna för att klara utmaningarna utan bara var med för att bli känd, ja de åkte ut ganska snabbt. I arktisk miljö på 3000 meters höjd är det enormt tufft och då kan man inte spela ett spel. Jag kände att jag hade kontroll och det gick riktigt bra. Jag var lite av en grå mus från början, var äldst och hade familj men så tar det lite längre tid och började kallas den svenska vikingen. Det var ganska skönt att vara den grå musen för jag hade ju ett jobb att göra.
I dag arbetar Petra Malm som egenföretagare. Bland annat ägnar hon dagarna åt att föreläsa om sina erfarenheter. Hon har även träningsgrupper där hon pushar deltagarna att utmana sin bekvämlighetszon vid varje träningspass.
Att tidigare varit tvungen att vara hemlig och nu prata öppet om ditt tidigare jobb, är det något problem?– Nej, det är en fördel. Man vill gärna locka fler kvinnor till militären så det är väldigt bra reklam för dem. Och man behöver inte vara rädd för att söka. Jag blir som en levande reklampelare, och förhoppningsvis vinner alla på det. Det finns mycket jag kan säga för att få tjejer att våga söka och tro på sig. Jag är stolt över att ha banat väg för kvinnor, även om jag hade en tuff resa från början, så är kvinnor nu en naturlig del av förbandet. Så det har varit värt att göra det.