”Vi är tillbaka!”, vrålar Pelle Almqvist gång på gång. Det har nämligen gått elva år sedan The Hives senast stod på scen här i Piteå, något som han uppmärksammar alldeles överentusiastiskt. Han frossar i sig själv och i sin egen återkomst till just Piteå, väldigt hybrisartat men med en liten glimt i ögat. The Hives är i mitt tycke festivalfredagens absolut bästa liveband, och Pelle vet mycket väl att massvis med människor i publikhavet tycker precis som jag. De har även festivalens hittills snyggaste scenbygge, där fem stora lysande bokstäver står framför ett stort backdrop med en galet stirrande Howlin’ Pelle som motiv.
Det är väldigt härligt att uppleva en livemaskin som just The Hives, som går på briljant rutin och självsäkerhet och till synes även högvis med doping. Pulsen skenar och varenda nummer håller samma skyhöga lägstanivå. Visserligen har jag aldrig riktigt lyckats njuta av deras explosiva sound på skiva, men att Vigilante Carlstroems gitarriff skär ännu mycket hårdare i öronen live är inget jag egentligen skulle vilja klaga på. Det hör liksom till.
Jag håller inte alls med de som vill påstå att Pelle & Co börjar åldras och tappa stinget. Visserligen kanske en gnutta förnyelse i soundet skulle kunna vara positivt, men i övrigt har jag egentligen inte särskilt mycket att klaga på. I The Hives’ fall trivs jag med en gnutta högmod.