Markus Krunegård har hunnit skapa kolossalt mycket musik under sin tid som artist.
Briljant pop tillsammans med sitt fabulösa gamla band Laakso, ett godkänt album med ”supergruppen” Hets, plus ännu ett som ena halvan i duon Serenades (då tillsammans med Adam från Shout Out Louds). Ifall ni inte visste det, liksom. För att då inte tala om solokarriären.
Under fredagen står han på Babylonscenen i Piteå, då som soloartist men givetvis uppbackad av sitt trehövdade kompband. Bristen på publikmassor, som ju verkar vara ett problem som egentligen hela årets festival verkar plågas av, stör mig och verkar även påverka herr Krunegård. Han är ju en man med monumental rutin, och han går såklart mycket efter den under fredagens spelning. Entusiasmen verkar dock vara en bristvara. Nåja.
De bästa spelningarna jag har sett Markus Krunegård göra är de han har gjort alldeles solo, utan uppbackning.
Hans slingor och lyrik kommer trots allt till sin rätta på bästa sätt just på det viset.
Kanske är jag lite låst i min längtan efter att få se honom helt solo igen, kanske har det någon koppling till mitt lilla missnöje. Jag känner nämligen aldrig riktigt att Markus Krunegård hittar helt rätt i det framträdande han gör på Babylonscenen.
Visst, det är en trevlig och svängig och ganska vanlig popspelning. Med tanke på hur fantastisk hans låtskatt är, borde den dock ha varit betydligt bättre. Mina favoritlåtar, som han visserligen spelar upp, tänker jag inte ens nämna vid namn. Markus Krunegård är bättre på skiva än han är på PDOL.