Chokladhönan/tuppen är i ett fantastiskt skick och den röda kammen och gula näbben är i originalfärg. Fjädrarna är fortfarande skarpa i formen.
1921 var Inga fem år gammal. Hon hade en storasyster och en lillasyster, som senare blev Stina Engströms mor.
– Redan vid detta år var deras mor, alltså min mormor, en ung änka som dessutom mist ett barn. Hennes man och dotter dog båda i spanska sjukan, i slutet av epidemin, berättar Stina och fortsätter:
– Hon hade en änkepension på några få ören över 17 kronor i månaden och hon hade inget jobb och var hemma med barnen. Det fanns ju ingen tillsyn på den tiden.
Att i den familjen få en chokladtupp var något helt otroligt.
Men Stinas moster Inga var ett speciellt barn. Istället för att börja gnaga och tugga på tuppen så lindade hon in den och gömde den.
– Jag kan tänka mig att det mest för min mor, som var två år, men även för sin nioåriga storasyster.
Varför endast Inga fick en tupp förtäljer inte historien, men tuppen förblev intakt i sin ”linda”.
– Jag frågade henne varför inte hennes systrar fick en tupp men det hade hon inget svar på – förutom att hon var farmors favoritbarnbarn. Något sånt existerar ju inte längre. Det finns inte på kartan, säger Stina.
Sedan gick åren. Och ingen utom Inga hade vetskapen om att tuppen fortfarande fanns kvar.
– På slutet av Ingas levnad satt vi och samtalade och då berättade hon om tuppen. Hon kan ha varit 93–94 år och hon var klar och redig. Men jag fick inte se den då. Först när vi skulle tömma lägenheten efter Ingas bortgång så tittade vi i linneskåpet och där ligger tuppen. Min syster vecklar ut tygbiten och säger: "Vad är detta?". Då får jag se den för första gången och kunde berätta historien. Jag sa till min syster att hon kunde få den – men hon sa att det var jag som kände till historien om tuppen.
Stina Engström med sitt arvegods. En chokladhöna eller tupp som i påsk firar 100 år och därför dessutom föräras med en flagga.
Så den fick följa med till Skellefteå. Idag vårdar Stina tuppen ömt som ett minne av moster Inga. Varje påsk kommer den fram och sedan hamnar den tillbaka i sin svala, mörka förvaring. I år fyller den 100 år. Och den är fortfarande helt intakt. Tuppen är nio centimeter bred och åtta centimeter hög. Fjäderskruden syns tydligt i chokladen och även färgen på den röda kammen, och på näbben som är gul.
– Den är helt unik. Tänk att ett barn på fem år under de omständigheterna kunde låta den vara och spara den i 91 år. Det är karaktär på hög nivå. Den är värdefull för mig – men jag tror inte det finns något annat värde i den. Bara affektionsvärde.
Varje påsk kommer chokladhönan fram och får en framstående plats i hemmet.
Stina har kontaktat SVT:s Antikrundan som ska till Luleå i sommar och de har svarat.
– De ville ha bilder och lite mer text, så det har jag skickat till dem. Men jag kan inte ta med den till Luleå under sommaren. Det blir för varmt.
Inga visade aldrig tuppen för någon.
– Min mor har aldrig sett den, vilket är tråkigt tycker jag. Men moster Inga var speciell. Hon gjorde inte så stor business av någonting.
Och tro inte att Inga inte gillade choklad.
– Varje gång jag hälsade på henne så ville hon ha mums–mums. Det tyckte hon om.
100 år är mycket för en chokladtupp kan tyckas. Kanske borde den ändå heta höna, med den äran, då den är jämnårig med kvinnlig rösträtt.
– När man tänker så blir det en annan dimension. Den har alltid kallats tuppen – men den borde ju kallas för det feminina.
Form för tillverkning av chokladhönor som kommer från 1920-talet. Just denna form kommer från Vänersborg.
Frågan är också var den kommer ifrån. Efter en snabb koll på Internet av undertecknad så visar det sig att den finns en chokladform på Vänersborg museum som liknar tuppen. Men där är den också beskriven som en "liggande höna".
– Du har väckt en idé. Vi måste kontakta museet i Vänersborg, säger Stina med ett skratt.