Lars Isaksson, Àr sÀker pÄ att gruvraset som begravde honom inte skulle fÄ samma lyckliga utgÄng om det skulle ske en andra gÄng. "Allt gick precis sÄ att jag klarade mig", sÀger han idag om incidenten.
Det var en helt vanlig tisdag pÄ jobbet i början av februari 1991. Den dÄ 39-Ärige laddaren Lars Isaksson var nere i gruvan pÄ 610-metersnivÄn och skulle föra in tÀndare i redan förberedda sprÀnghÄl. Han och en kollega Äkte med sin laddbil mellan olika stÀllen nere i gruvan för att göra sitt jobb. Ett rutinjobb.
â Kompisen stod bakom pĂ„ laddtrucken och jag var lĂ€ngst fram, han gav tĂ€ndare Ă„t mig och jag förde in dem i hĂ„len. Sedan började det slĂ€ppa lite och dĂ„ vĂ€nde jag om och skulle springa ner. Men dĂ„ hörde jag det dĂ€r dĂ„net, nĂ€r hela hĂ€nget kommer ner. SĂ„ jag föll framlĂ€nges och blev begravd.
Olyckan intrĂ€ffade vid laddning, pĂ„ den plats man sprĂ€nger för att malmen ska rasa ner. Ett âhĂ€ngâ betyder att raset stoppats upp, till exempel av stora malmblock. Det hĂ€nget slĂ€ppte precis nĂ€r de höll pĂ„ att ladda sprĂ€ngĂ€mnen. Det pĂ„verkades inte av skalv eller andra spĂ€nningar utan var helt enkelt resterande block frĂ„n tidigare sprĂ€ngningar som inte fallit ner och lĂ„g pĂ„ lur i berget och lossnade precis dĂ„ Lars och kollegan befann sig pĂ„ platsen.
â Jag föll framlĂ€nges och stenarna svepte över mig som en vĂ„g bakifrĂ„n. De knuffade ner mig och nĂ€r jag var pĂ„ vĂ€g ner sĂ„ hann raset ifatt mig, sĂ€ger Lars Isaksson.
DÀr skulle allt ha kunnat ta stopp och Lars Isaksson skulle inte kunna sitta vid sitt köksbord i Parakka, 31 Är senare och berÀtta den dramatiska historien. Men miraklet var ett faktum. Han hamnade i nÄgot som nÀrmast kan beskrivas som en hÄlighet under stenmassorna som la sig skyddande över honom.
â Jo, nog var det ett mirakel. Bilen for ju fram, framknuffad över orten av rasmassorna. Min kollega sĂ„g min hjĂ€lm lĂ„ngt ut i orten och han trodde att jag hade sprungit förbi honom. Men sedan hörde han mig ropa frĂ„n stenhögen. DĂ„ kom han och grĂ€vde fram ansiktet.
Lars begravdes inne i rasmassorna och sjÀlv minns han inte mycket av timmarna han lÄg begravd innan rÀddningen kom. Men en sten tryckte mot hans rygg minns han, framÄtliggande som han lÄg.
â Det var ganska jobbigt med stenblocket som tryckte mot ryggslutet. Hade stenblocken hamnat högre upp pĂ„ min rygg, dĂ„ hade jag ju kvĂ€vts. Allt gick precis sĂ„ att jag skulle klara mig.
Ett mirakel konstaterar NSD-reportern. Det hÄller Lars Isaksson sjÀlv med om.
NÀr kollegan fÄtt ner hjÀlp till platsen plockades stenarna bort, för hand till att börja med. Man pallade upp med stockar för att undvika risken att stenarna skulle rulla vidare och klÀmma ihjÀl Lars. Han minns ocksÄ att mot slutet av rÀddningsaktionen sÄ tog man hjÀlp av en truck för att lyfta bort de större bumlingarna. I dag tror han att rÀddningen var att stenarna var olika stora.
â Det var hur mĂ„nga ton som helst. MĂ„nga ton sten. Hade det varit finare sten hade jag krossats.
Uppemot tre timmar senare kunde han slÀppas fri frÄn stenhögen och ambulansen tog honom till sjukhuset. I samband med att sjukvÄrdspersonal undersökte honom kunde man konstatera att han var blÄslagen, han skulle ha blÄmÀrken lÀnge och han fick sys med sex stygn i huvudet dÀr en sten trÀffat.
â Om det hade varit en större sten som trĂ€ffade mig i huvudet sĂ„ hade det nog krossat skallen. I övrigt var det klĂ€mskador, bland annat i benet, men ingenting som jag kan sĂ€ga att jag fĂ„tt lida av i efterhand. En höftkula Ă€r bytt och kanske det har med att jag haltade att göra, dĂ„ efter olyckan, det vet jag inte. NĂ€r det hĂ€nde var jag ju relativt ung sĂ„ jag kĂ€nde inte av nĂ„got.
Efter tvÄ mÄnader var han tillbaka pÄ arbetet som laddare. DÀr kom han att fortsÀtta jobba tills det blev omorganiseringar inom LKAB, flera Är senare. DÄ bytte Lars arbetsuppgifter inom företaget.
Tillbaka pÄ jobbet efter tvÄ mÄnader. Fortsatt jobb som laddare. "Jag har aldrig varit rÀdd nere i gruvan, det var en engÄngshÀndelse", sÀger Lars Isaksson idag, 31 Är senare.
â Jag har aldrig kĂ€nt obehag dĂ€r. Doktorn sa att chocken kan komma lĂ„ngt efterĂ„t. Men jag har börjat tro att chocken inte kommer. Ăn har jag inte kĂ€nt av den, sĂ€ger Lars Isaksson.
Men hur har han dÄ förhÄllit till olyckan efterÄt? Olyckan var inte pÄverkad av vare sig gruvproduktionen i sig eller skalv. HÀr handlade det om ren otur. Eller tur kanske man ÀndÄ mÄste sÀga.
â NĂ€, inte Ă€r det vĂ€l nĂ„got speciellt. Det hĂ€nde ju. Första tiden tĂ€nkte jag mycket men inte senare.
Du har ju varit nÀra döden?
â Jo, normalt skulle det ha varit en dödsolycka men det gick precis som att jag skulle klara mig. Ingen annan skulle ha tur och överleva det dĂ€r om det skulle hĂ€nda igen, sĂ€ger Lars Isaksson.