Vattenfall har meddelat att de vill etablera två nya vindkraftparker i Pajala; en i Selkävaara fyra mil sydväst om Pajala och en i Käymävaara, sju mil norr om Pajala. Båda med runt 30 vindkraftverk per ställe, de flesta 250 meter höga.
Johan Stenevad har i över 20 år bedrivit turistverksamhet i Kangos sex mil norr om Pajala, nära Käymävaara. Han har fullt sjå, året om.
– Jag tror jag och frugan fått ihop totalt sex semesterdagar de senaste fem åren. Det är alltid något att göra. Men det är ju en livsstil man valt, säger Stenevad.
Livsstilen består i att ta turister, ofta från fjärran land, på snöskor eller skoter ut i det stilla, fria. De har sålt tystnad kan man säga. Stenevads och ett annat turistföretag är båda aktiva i de områden där Vattenfall nu vill bygga nya vindkraftparker.
– Det blir dödsstöten för oss. Det stora, tysta, orörda, mörka försvinner. Varför måste man etablera en vindkraftspark, eller rättare sagt ett industriområde, just här?
Rolf Hjärtberg sitter i styrelsen för Pajala allmänning dit totalt 2000 markägare i Pajala kommun är knuta. Där är tongångarna helt andra.
– Det här med vindkraften är ju jättepositivt. Att man vill investera flera miljarder här, ge folk jobb och bidra till mer grön el är väl bra? Det behövs ju massa mer el nu med nya satsningarna här i norr.
Att en hel del mer el behövs för att kunna göra den fossilfria tillverkningen av stål möjlig förstår Stenevad, men han anser snurrorna kunde ligga närmare där det hela ska produceras.
– Först tömde LKAB Tornedalen på folk för att de behövde arbetskraft. Nu behöver de mer el och då sätts det upp snurror där de avbefolkat bygderna. Om de behöver elen, sätt upp fler vindsnurror närmare Kiruna då. Eller i Gällivare där de också behöver el. Fyll området runt Dundret med snurror där naturen redan är förstörd. Varför vill man hela tiden göra de här stora tunga industriinvesteringarna i absoluta glesbygden?
Hjärtberg är av en annan åsikt.
– Det blir mothugg överallt. Ingen vill ha vindsnurrorna. Men var ska vi ha dem då? Det är beräknat att man till ett vindkraftverk, inklusive vägar, bara går åt 1till 2 hektar. Det kan dessutom vara bra ha vindkraft här nära då Kaunis iron också har stort behov av el.
Samma vecka vi talar med Rolf Hjärtberg ska han ut på sina marker med ett par vindkraftsintressenter.
– Det känns bra att man får besök av sådana som kan betala bra för den mark man har. Det är ju det som lockar oss markägare, men jag tänker det generar jobb och därmed pengar för fler än oss. Det ska göras väg och hållas uppe väg, någon får sälja betong någon annan käk, det behövs grus. De här vindkraftparkerna kan ge mycket till många tänker jag.
På de marker det nu planeras vindsnurror i Pajala befinner sig två turistföretag som menar deras verksamhet slås ut totalt om det blir vindkraftsparker där. Vad säger du till dem?
– Det är ju alltid markägaren som beslutar vad som ska ske på markerna. De där företagen har varit på andras marker hela tiden, nu tas en del av dem i anspråk. Men så är det ju överallt.
Johan Stenevad har valt att engagera sig politiskt för att kunna ta del av så många möten som möjligt, detta i Socialdemokraterna. Han var med när Vattenfall började informera om vindkraftsplanerna för ett par år sedan och hade då frågor han anser sig fortfarande inte ha fått svar på.
– Jag undrade bland annat om det är så att Vattenfall själva kommer driva vindkraftparken eller om de kommer sälja ut den. Till vem i så fall? Fick inget svar på det, men jag blir så förbannad när jag hör siffror som att 96 procent av all vindkraft här uppe är utländskt ägd. Vi blir som en koloni för el från älvar, el från snurror, malm från gruvor. Man kan inte förstöra folks livsmiljö på det här viset, menar Stenevad.
Men om den gröna omställningen ska kunna ske, vad ska då till anser du?
– Just nu är det glesbygden som ska svara upp för att folk ska kunna sitta i sin våning i stan och kryssa i att de vill ha grön el. Men de behöver ju inte se den, de behöver inte offra något för den gröna elen. En bättre satsning för klimatet vore om alla försöker konsumera mindre, att alla delar av Sverige blir mer självförsörjande genom att man till exempel får till mer jordbruk och närodlat igen. Det vore en grön omställning. När jag flyttade hit 1993 fanns sex stycken jordbrukare här ikring Junosuando, nu finns inga.