Vi träffas i Simon Fors stamlunchställe i Pajala, Smedjan i Folkets Hus. Han nickar vant mot personalen. Mediebilden av Simon Fors krackelerar direkt. Simon Fors pratar lågmält, har en vänlig, nästan försiktig utstrålning och varvar ibland finska ord med svenska. Alla hårda meningar levererar han mjukt på utpräglad sjungande tornedalsdialekt. Det blir onekligen en kontrast.
När jag berättat att jag ska träffa Simon Fors, säger folk, jaha, twittraren som gjort skandal.
- ¬Jag har svårt att se skandalen med det senaste, egentligen. Om jag ska vara ärlig. Va fan, jag skrev arga inlägg om hur sjukskrivna behandlas idag och avslutade med att jag hoppades att maktens män skulle drabbas av något liknade. Dumt? Ja. Men det korrigerades senare. Skandalen är snarare den politik som mördar människor, på riktigt. Vilket lidande det är för varje utförsäkrad människa.
- Men visst, man kan uttrycka sig snyggare.
Första twitterskandalen var 2011. Då skrev du att du önskade bly åt en ledarskribent på SVD och tidningen skulle göra en polisanmälan.
- Jag hörde talas om det, ja. Så vitt jag vet blev det inget av det hela.
Har du blivit tagen i örat av Vänsterpartiet?
- Nja... det har aldrig varit ett uteslutningsärende av mig. Men en och annan medlem ogillar mig och det har varit en massa prat, i alla fall första gången.
Och hur har reaktionerna varit efter den här andra stormen?
- Från avpixlatgänget och SD-svansen har det varit lite sms med mordhot och skit. Högerdebattörerna tycker illa om mig. På jobbet har det varit ryggdunkar, att någon vågar föra vår talan.
- Jag är lite förvånad över uppståndelsen på twitter egentligen, jag är en jävligt vanlig människa. Nu har jag väl 3000 följare eller något sådant, trodde att jag skulle få de närmsta sörjande när jag började.
Bidrar du inte med den hårda tonen som finns på nätet, genom att vara så hård i dina ord själv?
- Hård ton är bra, det är inte problemet. Problemet är att det finns rörelser som är farliga, som fascister. Jag avskyr tanken på politik som ett civilcerat samtal, ett spel där jag är röd pjäs och du blå, så är det inte. Politik på riktigt. Det är en kamp om olika intressen, i botten om en kamp på liv och död, en kamp om människovärde. Ingen tebjudning.
Jag är relativt ny på twitter - är du och jag twitterkompisar?
- Bekanta åtminstone. Vi pratar ju med varandra ibland.
Men vad finns det för sociala koder som råder på twitter?
- Inte den blekaste. Bryr mig inte om sådant. Det är väl som ute i världen, vem är bekant, vem är kompis, vem är vän? Det finns inga givna regler.
- Det som är kul med twitter är att man lär känner människor man annars inte kommit i kontakt med. Det är kul att ta del av andra människor liv och åsikter.
På en tråd skrev du att du aldrig skulle kunna vara kompis med någon som röstar på alliansen. Allvarligt talat?
- Lätt överdrivet ...(skratt) ... men de facto, jag har inga nära vänner som är alliansbundna. För nära vänskapsrelationer krävs ändå att man har samma syn på jämlikhet. Skulle du kunna vara kompis med en nazist tillexempel? Sannolikt nej.
Så extremt exempel.
- Ja...men jag kan umgås med vem fan som helst. Ta en kaffe. De flesta människor är trevliga personer, människor brukar vara bra, men inte närmare vänskapsrelationer som inte delar samma människosyn.
Är Simon Fors på twitter samma person som Simon Fors är privat?
- Människan är så sammansatt. Simon Fors på twitter är en bild av mig, som säkert är sann till en viss del. Men bilden är väldigt begränsad. Det är svårt att visa hela ens personlighet via oneliners. Alla människor är olika beroende på vilka sammanhang man vistas i, vad är människans sanna väsen?