Tornedalens teaterpappa har han kallats. Bror Astermo är gruvarbetaren från Junosuando som upptäckte teaterns kraft och gjorde en helomvändning i livet. Vid 35 års ålder bytte han gruvan mot scenen och nu, 30 år senare, kan han blicka tillbaka på en intensiv men berikande tid med många upptäckter och insikter.
– Det kom ganska plötsligt, det här med teater. Jag brukar säga så här: Första gången jag gick på teater så gick jag upp på scenen, i en huvudroll.
Sedan dess har han regisserat, skrivit manus och producerat, och även haft några filmroller.
– Man fick ju lära sig själv, ljud och ljus och scenografi och allt. Alla var ju nya så det var ingen som visste hur det skulle vara, så ingen kunde säga att jag gjorde fel.
Han lyfter också fram regissören Ulla Lyttkens som en stor läromästare, och han betonar amatörteaterns betydelse:
– Amatörer är jätteviktiga. Och bästa skådisarna är ju de som är sig själva på scen.
Och det är du?
– Nå, det vet jag inte. Men så tycker jag, säger han ödmjukt.
Helt ovan vid scenen var han dock inte innan teatern kom in i hans liv. I många år var han folkdansare, gjorde uppträdanden och höll kurser.
– En gång uppträdde vi i Kaustinen i Finland tillsammans med Bodil Bensons orkester och sånggruppen Sisaret, och då började vi prata om att göra något tillsammans. Håkan Rudehill, som var med i orkestern, sa att han kunde skriva något. Det var så det började.
Resultatet blev ”Isen går” som hade premiär sommaren 1986 med Bror Astermo i huvudrollen. Tornedals-teatern var född. Året därpå kom Bengt Pohjanens ”Kuutot”, den första pjäsen helt på meänkieli. Sedan har det rullat på, med en hög produktionstakt och med premiärer som avlöst varandra. Bror Astermo blev heltidsanställd i början av 1990-talet och har jobbat mycket med teatergrupper ute i byarna, där intresset var stort.
– Jag har jobbat i 25 byar i Tornedalen, från Kiruna till Haparanda. Oftast hade jag en grupp varje kväll i veckan.
Han skrattar gott och tar en klunk kaffe. Vi träffas i gamla tingshuset i Pajala, vars övervåning numera är Tornedalsteaterns lokaler. Trapphuset är tapetserat med några av alla de produktioner som teatern satt upp sedan starten 1986. Bror Astermo är dock tveksam till uppgiften att det rör sig om närmare 500:
– Ja, möjligtvis. Men om man slår ut det på 30 år så skulle det bli mer än tio per år, och det kanske är lite för mycket. Men kanske tio per år, tror jag, så omkring 300. Där någonstans handlar det om. De första 15 åren hade vi bara urpremiärer. Det var ganska unikt då.
Han medger att det blivit många övertidstimmar av ideellt arbete genom åren:
– Det finns ju inga tider. Man måste jobba när folk är lediga.
Vad gjorde att du fastnade så för teater?
– Det är ju egentligen inte teatern som driver mig, det är människorna. När vi började med Tornedalsteatern fick de självförtroende, det är ju så kul att se. Och sen att de vågar.
– Tornedalingarna har inte alltid varit så tuffa som de är idag. Men när vi gjorde ”Isen går” såg de att vanliga människor kan vara på scenen. Så det har drivit mig, att så många vuxit med teatern.
Dessutom har han bevarat en kulturskatt för framtiden när han under ett års tid digitaliserat alla foton och filmer från teaterns arkiv.
Om inte Tornedalsteatern funnits tror inte Bror Astermo att han hade hållit på med teater:
– Nä, det tror jag då absolut inte, svarar han med eftertryck.
Vad är så speciellt med den?
– Det är ju vårt språk, vår historia, vår kultur. Det är det som driver Tornedalsteatern. Om språket inte funnits, då hade det inte heller funnits någon Tornedalsteater.
Vad är det roligaste du har gjort genom åren?
– Oj, det är mycket. ”En vilja av järn”, som handlade om vägstrejken i Pajala 1931–1932, var rolig på sitt sätt. Vi hade med 40 karlar, det kommer aldrig att hända igen. Inte i Pajala i alla fall, tror jag.
Att få ihop så många villiga deltagare var en utmaning, berättar han:
– Vi raggade som fan. Men det var helt otroligt, bara att se dem på scenen. Mikael Niemi skrev, och han var själv med på scenen också.
Ett annat starkt minne för honom är ”Finnunge” av Anja E. Tyni, som han regisserade i början av 2000-talet:
– Den handlade om ”finn-ungarna” som kom till Sverige under evakueringen. Vilket helvete de hade! Det är det mest gripande jag har gjort – och det bästa också, tycker jag. Så det är de två man minns mest.
En viktig del av Tornedals-teaterns verksamhet är barn- och ungdomsverksamheten, med bland annat ”Bakom kulisserna” från sjätte klass och uppåt och ungdomsmusikalen som görs tillsammans med kulturskolan.
– För 30 år sedan var det få som valde estetiska program, men nu är det jättemånga. Det handlar också om självförtroende. I dag är det inget konstigt, men det var det då. Man lyfte dem, också med teaterns hjälp.
Vad är det som gör att självförtroendet stärks?
– I början var det att man vågade prata meänkieli på scen, det var ju stort. Bara det: Jag duger, trots att jag pratar meänkieli. Tänk själv, att få det känslan. Det är härligt.
Tornedalsteatern har en stor och trogen publik och brukar inte ha några problem att fylla lokalerna.
– Den andra uppsättningen vi gjorde i Pajala, Bengt Pohjanens ”Kuutot”, hade 15 fullsatta föreställningar. Det är svårt att slå. Tänk, det är 230 platser på teatern. Det blir hela Pajala, och mer därtill.
Tidigare i sommar fyllde Bror Astermo 65 år, och nu går han i pension.
– Jag har sagt att nu ska jag inte göra nånting. Ingenting, säger han bestämt.
Tror du att du kan hålla det?
– Nä, men man kan ju säga det, säger han med ett svagt leende, och antyder att han har några uppdrag som han ska slutföra till hösten.
– Men det är klart att jag kommer att vara med om det behövs. Självklart.