Bengt Niska föddes för 68 år sedan i byn Autio utanför Pajala. Meänkieli är hans modersmål.
Än i dag darrar hans röst en aning när han berättar om sitt första skolår.
– Jag kunde inte ett ord svenska när jag började skolan i Erkheikki. I mitt liv har jag levt med en känsla av underlägsenhet, men det blir så när man som barn får lära sig att vårt språk hade ett lägre värde. Som tur är fick jag en klok lärare i andra terminen. Det betydde mycket.
I dag är han en av tre norrbottningar som ingår i Sannings- och försoningskommissionen. De andra är professor Lars Elenius och Josephine Ylipää, tidigare ordförande i ungdomsförbundet Met Nuoret.
Bengt Niska hoppas att kommissionen ska ta fram en samlad, men också mångfacetterad bild av vad som hände under försvenskningsprocessen. Han understryker att upplevelserna kan se olika ut.
– Jag vill att allt ska bli klarlagt. Hur många tornedalingar blev utsatt för skallmätning? För fyra år sedan besökte jag rasbiologiska institutet i Uppsala och fick se 154 bilder från människor som bodde i Tärendö, Korpilombolo och Junosuando. Jag visste inget om det här, trots att det handlade om människor som fanns i min närhet. Ingen pratade om vad de varit med om.
Under sina 20 år i politiken har han varit drivande till att lyfta meänkielis status. Som ordförande i BUN-nämnden såg han till att det skulle bli ett obligatoriskt ämne i grundskolan. Beslutet mötte häftig kritik, trots att det handlade om en lektion i veckan.
Som Pajalas kommunalråd såg han till att fullmäktige tog beslut om rätten att tala meänkieli på möten. Två simultantolkar översatte varje debattinlägg. Även det möttes av skarp kritik. Redan efter ett år återgick mötena till att hållas uteslutande på svenska.
– I dag ångrar jag att jag gav upp för lätt. Jag borde haft en mer långsiktighet. Nu ser jag föräldrar som lär sina barn meänkieli och det finns fler som gör stora insatser för att hålla språket levande, säger Bengt Niska.
Är det här fortfarande en levande fråga i Tornedalen?
– Den är levande för att den berättas fortfarande från generation till generation. Visst kan jag känna bitterhet över vad som hänt, men framför allt vill jag försonas och lämna den här frågan bakom mig. Det är bara synd att det här arbetet inte kom igång för 20 år sedan. Då levde så många fler som kunde ha berättat.