Pers bror Stefan både kände sig och sågs som annorlunda av andra när han växte upp i Pajala kommun berättar Per. "Han kände aldrig att han passade in här. Därför flyttade han.".
– Jag tycker att det är en ondskefull handling, säger Eva Rova som bor i villan med sin man Per Johansson.
En tidig morgon i maj syntes hjulspår på deras lilla uppfartsväg. De såg även fotspår i snön som ledde till flaggstången. I skydd av mörkret hade någon tagit ner prideflaggan.
2016 flyttade de tillbaka till Sattajärvi efter 40 år i Kiruna och de upplevde då en stor skillnad mellan kommunerna i synen på homosexualitet.
– Visst finns det fördomar och sånt även där. Men inte som här. Här i Pajala låter man de religiösa styra, säger Per Johansson.
2021 skrev NSD om att en lokal KD-politiker uppmanat föräldrar till elever i Korpilombolo att hålla barnen hemma från skolan då de skulle se en föreställning av hbtqi-pjäsen Lust, vilket skolans rektor också godkände.
En tid därpå hissade makarna prideflaggan för första gången.
– Vi har religionsfrihet i det här landet och jag och Eva ser oss också som kristna. Fördomar spär på hatet och stänger ute människor ur samhällsgemenskapen, säger Per.
En av de starkaste drivkrafterna bakom engagemanget för hbtqi-frågor är Pers lillebror Stefan. Även om han inte var öppet homosexuell under uppväxten i Pajala, sågs han som annorlunda och blev mobbad genom hela skolgången.
Per är sju år äldre än sin bror och minns ett tillfälle då Stefan var i 15-årsåldern och de badade bastu hemma på gården.
– Han sa "du Pekka, när jag slutat skolan så flyttar jag så snart det bara går. Jag kan inte leva här". Han berättade om mobbningen och att han alltid känt sig utanför. Några år senare gjorde han som han sagt, flyttade direkt efter att han slutat tvåan i gymnasiet.
I Stockholm skaffade Stefan en egen lägenhet och fick jobb som mentalskötare på Beckomberga mentalsjukhus. Så småningom mötte han kärleken, en annan ung man från Norrbotten, och de flyttade ihop.
För några år sedan skrev Per Johansson en insändare i NSD där han bland annat berättade om sin brors upplevelser.
– Han trivdes jättebra där nere och han var så stolt när han visade upp lägenheten när vi hälsade på, säger Eva.
Men några år senare berättade Stefan att han var sjuk. Han hade smittats av hiv och var sjuk i aids.
– På den tiden sågs det som en syndens sjukdom här. Det kallades för en bögsjukdom, säger Eva.
– Men han kan ha smittats genom sjukvården. Han hade ulcerös kolit och var mycket på sjukhus, berättar Per.
"Stefan var en jättefin brorsa", berättar Per. Eva lärde känna Stefan när hon blev tillsammans med Per. "Han var tolv år då och blev min bästa vän. Han var snäll, hjälpsam, rolig, tillmötesgående och gav alltid av sig själv.", säger hon.
Stefan insjuknade 1989 och sjukdomsförloppet gick snabbt.
– Det var fruktansvärt att se hur han tynade bort. Det var flera gånger som de ringde från sjukhuset och sa att han var på väg att gå bort och om vi ville se honom en sista gång så behövde vi komma på direkten, säger Eva.
– Ja, vi tog flyget från Kiruna. Men så klarade han sig, säger Per.
Lite mer än ett år senare, i december 1990, dog Stefan.
– Det fanns de som sa att han fick skylla sig själv och att det var Guds straff. Våra föräldrar tog det hårt, berättar Per.
– Ja och din mamma höll ju nästan på att stryka med själv kändes det som. Hon var helt förstörd. Din pappa visade inte så mycket utåt, men man förstod ju ändå, fortsätter Eva.
Sedan några år tillbaka vajar prideflaggan i Eva Rovas och Per Johanssons trädgård i Sattajärvi.
Eva och Per tror att Stefans liv och erfarenhet har gett dem en djupare förståelse för de svårigheter som hbtqi-personer möter. Stefans livslånga kamp att få vara den han var och hatet han mötte har påverkat dem djupt.
– Vi vill hedra hans minne och visa att vi står upp för att alla har rätt till ett värdigt liv. Det är därför vi hissar flaggan, säger Per.