Den lilla skolryggsäcken var packad, pengen fanns i hand. Moses Mattsson stod inför sitt livs största förändring: Uppbrottet från hemmet.
– Jag minns jag fick tio kronor av mor och far. Bussbiljetten från föräldrahemmet i Kihlangi till arbetsstugan i Pajala kostade sex kronor och 30 öre, tur och retur.
Året var 1951, han var sju år gammal. När bussen lämnade hemtrakten var uppväxten i barndomshemmet ett minne blott.
Hans mor visste vad han gick igenom. Hon hade själv bott i arbetsstuga, det skedde i Muodoslompolo på 1920-talet. Men Moses och hans två syskon kom att gå i Pajala, fem mil från hemmet.
– Vi hade inte behövt göra det. Det fanns nämligen en skola i grannbyn, Karnevaara. Men den hade bara en lärare till alla de sex årskurserna.
Moses far var av åsikten att barnen skulle få tillgång till fler lärare och bättre bildning, därför sattes de i arbetsstuga.
– Det var nog rätt tänkt. Vi fick bra utbildning och blev tidigt självständiga. Men det är klart man längtade hem. Det fanns ju liksom ingen att luta sig mot, ingen att vända sig till. Barndomen tog slut när livet i arbetsstugan startade. Så var det.
Att det inrättades arbetsstugor i vårt län hade med hungersnöden 1902 att göra. Man såg att den skulle komma att slå hårt på ett flertal områden i Norrbotten, därför samlades pengar in från hela landet så att man år 1903 kunde starta arbetsstugor för avlägset boende barn i åldrarna 7 till 14 år. Totalt kom det att inrättas 17 arbetsstugor i Norrbotten. Målet med dem var att barnen, förutom mat och logi, skulle få fullvärdig utbildning och arbetsträning.
Trots att hungersnöden var över redan samma år som arbetsstugorna inrättades fortsatte man ha dem i drift fram till mitten av 1950-talet. Men verksamhetsmålen skrevs om, nu ville man bland annat rädda barn från vad man kallade bristfällig fostran, håglöshet och förfinskning.
Under åren som gått sedan arbetsstugorna stängdes har många vittnat om övergrepp och svåra trauman de drabbats av under sina år där.
– Jag vet att tonen kunde vara hård, så var det ju. Själv blev jag förskonad från värre saker men vet en gång när jag påtalade att en stjälk gått av på en av blommorna i fönstret så gav föreståndarinnan mig en rejäl örfil. Pang sa det bara! Hon tog för givet att det var jag som haft sönder den. Så ja, de var väldigt hårda ibland.
Hur såg det ut vad gäller skallmätningar?
– Under de årtionden jag och mina syskon bodde i Pajala arbetsstuga såg vi inga sådana men på 1930-talet fanns många anhängare av ”den rena ariska rasen” i Pajala. De finns nedtecknade på valsedlar för kommunvalen i Pajala och de var ju anhängare av dåtidens tyska ideal. Mätningarna kan ha utförts av dem, helt klart.
Den sannings- och försoningskommission som regeringen tillsatt för att nu utreda människors upplevelser av arbetsstugorna anser Mattsson är onödig.
– Jag tycker inte om den. Den kommer inte ha någon effekt. Vad är en ursäkt? Jag har lagt det där bakom mig. Oavsett vad som hände, visst har vi väl annat viktigare att tänka på nu? Jag tror dessutom att arbetsstugorna var en räddning för många. Se bara på kosten, den var mångt mer mångsidig och bättre än den många fick i sina hem på den tiden. Och våra kläder var välvårdade och anpassade efter klimatet. Alla hade likadana. Det var rättvist, jämlikt. Renligheten och hygienen kollades noggrant och vi fick lära oss fasta rutiner för läxläsning, städning, bäddning, snöröjning, ved, tvätt, allt.
Så, i stort anser alltså Moses Mattsson att arbetsstugelivet var av godo. Men svåra delar fanns även för honom, bland annat processen med att byta språk.
– När jag kom dit kunde jag bara ett ord på svenska, vetebröd. Det heter veteläpaska på finska. Det var oerhört tufft byta språk, speciellt när vi kom upp i årskurs tre och skulle klara att läsa in kunskap på svenska och förhöras utifrån det. Att få det hela muntligen var lättare än att läsa sig till det.
Barnen var förbjudna prata finska sinsemellan på lektionerna, förutom vid ett tillfälle.
– En gång i veckan hade vi ett ämne som kallades "Hembygdskunskap". Oj vad vi babblade då! Det var härligt.
Just identiteten som går förlorad när man tvingas byta modersmål kan vara en sorg att bära på.
– Jag var en riktig spjuver som gillade att berätta historier som barn. På finska. Jag fick folk att skratta och det blev mitt signum. Men det där försvann helt i och med svenskan. Jag kunde verkligen inte dra roliga historier då, det är svårt vara rolig på ett nytt språk. Och det är fortfarande svårt. Det känns som en fattigdom inombords. Den förmågan har aldrig kommit tillbaka.
Han har dock accepterat den språkresa han var tvungen göra.
– Det var ju givet att vi var tvungna lära oss finska. Det var inget övergrepp, det var helt rätt. Jag har jobbat en del i gruvan och där fick man inte gå ner om man inte förstod all information. Annars fungerar vi ju inte i samhället.
Hur tror du åren i arbetsstugan påverkat din personlighet?
– Svårt att säga. Men jag vet att jag efter livet i arbetsstugan var väldigt osäker. Första åren i realskolan åt jag middag hos en familj och hade svårt föra upp gaffeln. Jag satt fast. Jag var rädd sticka mig med gaffeln, göra fel liksom. Vi fick väldigt tydligt i oss kring rätt och fel, ordning och reda. Men jag tycker ändå om strikta regler. Kanske kommer det därifrån?