The Seven Summits of the World kallas kontinenternas sju högsta toppar, av dem har Mimmi bestigit fyra. Rejält fysiskt och mentalt utmanande bedrifter, som inte är helt ofarliga. Samtidigt är det inte ovanligt att se henne med bakplåtarna i högsta hugg på väg in till mötesrummen i Pajala och ibland i Malmfälten. Då har hon bakat på natten innan mötet, förmodligen efter innebandyträningen och en lång dag på kontoret.
Driv, det har Pajala Hockeys ordförande Snell. Det verkar också finnas ett enormt slit bakom allt arbete som utförs av den äventyrslystna Pajalabon.
– Jag kan faktiskt dö hemma på soffan också, ibland när mamma blir ängslig inför mina resor brukar jag säga att jag hellre dör på en plats där jag faktiskt vill vara.
Intresset för att bestiga berg föddes 2015 då Mimmi besteg Kebnekaise med två vänner, som skulle till fjällen och bad henne komma med.
– Vi i min familj hade liksom aldrig åkt till fjällen, men jag säger aldrig nej till mina vänner så jag åkte med dem och utan den resan hade jag inte fantiserat om att bestiga Mount Everest.
Faktum är att Mimmi bara två år senare skulle bestiga Kilimanjaro i Afrika. Något hon själv inte trodde var möjligt, till en början.
– Jag sneglade på topparna där men tänkte "herregud inte kan jag ta mig upp på 5 895 höjdmeter, man måste ju vara elitidrottare". Men då såg jag dokumentären om Aron Andersson som besteg Kilimanjaro i rullstol. Han har varit en förebild för mig. Utan hans bedrift hade jag inte ens kan vågat tro att jag skulle klara det.
2018 besteg hon Elbrus i Ryssland och efterföljande år Denali i Alaska. Därefter följde ett coronauppehåll och 2024 besteg Mimmi Aconcagua i Argentina.
– Denali är min favoritupplevelse, jag älskar snöiga toppar. Alaska är lite som hemma hos oss. Vi sov i tält och det var kallt och ruffigt, vi hade en släde efter oss och fick använda snöskor. Det var en bra utmaning.
När Mimmi berättar om bergstoppen i Alaska tänds en gnista i hennes berättande, det är som att hon hamnar på sin expedition på nytt.
– Jag hade ett jättebra resegäng uppför Denali och inget wifi, vi hade bara "här och nu" och det var alldeles underbart.
Det är dyrt att klättra och vad resan kostar beror på vilket bolag en reser med och på hur mycket service man bokar. Det kan kosta långt över 250 000 kronor att bestiga ett berg, inräknat resa och den mest grundläggande servicen och försäkringar.
Att klättra upp för Mount Everest kan kosta upp till en miljon.
– Jag gillar expeditionen och att klara det på egen hand, så jag vill inte att nån bär allt åt mig. Då känner jag inte att det är jag som gjort jobbet. Vissa flyger ju helikopter till base camp, eller så långt det är möjligt och sen ner, det är trist att det blivit på det sättet. Jag vill ha så lite tilläggsservice som möjligt, men ändå inte tumma på säkerheten.
När Mimmi klättrade upp för Aconcagua i Argentina fanns wifi, så alla hon klättrade med fick tillgång till uppkoppling som en del av servicen. Men tillgängligheten till wifi begränsade umgänget med varandra på bergsbestigningen och Mimmi svarade på jobbmejl mellan passen.
– När jag klättrade i Nordamerika hade jag ingen hemlängtan men i Argentina, med wifi, då blev ju hemlängtan enorm så jag bröt ihop totalt och grät. Det blev inte bättre av att vi inte pratade med varandra.
Nästa klättringsupplevelse kammar hon hem kommande år då hon ska ta sig an Manaslu i Nepal, men målet är förstås världens högsta berg.
– Min största dröm är att bestiga Mount Everest. Man kan inte komma högre upp, om man inte åker upp till rymden!
Manaslu är det ultimata träningspasset inför att nå drömhöjden.
– Mentalt behöver jag få veta att jag varit uppe på 8 156 meter över havet. Det är ren träning för att kunna nå Mount Everest.
Sambon stöttar Mimmi på hennes upptåg, men reser inte med henne.
– Han är säkert skitnervös men han hejar på mig och stöttar mig mot mina mål.
När NSD pratar med Mimmi för andra gången är hon ute hos familjens hästar som räknas till lite över en handfull. Hästintresset har alltid funnits i hennes liv men allt eftersom har det fått mindre utrymme.
– Nog kan man känna ibland att "fan, nu måste jag ut och mocka också", men jag vet inte hur livet varit utan alla djuren heller.
Mimmi-mångsysslare beskrivs som en energisk tidsoptimist med ledaregenskaper.
– Har jag 20 minuter kvar till ett möte hinner jag tvätta, dammsuga och diska. Att springa är snabbare än att gå, trots allt.
Får du möta några fördomar i relation till det du gör och allt du tar dig för?
– Ja, det är många som varnar "Hoj Mimmi, du kommer gå i väggen" och jag kan se stressad ut, men jag vet att det jag ska göra bara är en prestation i stunden. Jag har den superkraften att jag kan släppa precis allt och bara vara när jag behöver det och ligga i soffan en hel dag, helt utan tankar som snurrar. Sen kan jag också sova var som helst!
Mimmi uttrycker också en tacksamhet till sina föräldrar som faktiskt gav henne trygghet och så goda möjligheter redan tidigt i livet. Att arbeta på familjeföretaget var ett självklart beslut.
– Jag är inte rädd för att dö utan snarare rädd för att välja att inte leva. Man ska ha respekt för bergen och för platsen för det är tuffa utmaningar längs vägen, men jag går inte där och tänker på vad som kan hända. Jag hoppas att jag kan inspirera någon annan till att göra vad de tänkt att de vill göra, det behöver inte vara fysiskt – men deras personliga Mount Everest, och bara ta tag i saken och leva.