Han svänger in på parkeringen i en röd Ford som säkert har ett tjugotal år på nacken. Ungefär lika lång tid är det sedan succéboken Populärmusik från Vittula gavs ut och hela svenska folket lärde sig vad knapsu är. I dag gör Pajalaförfattaren – lite i tysthet – succé med Koka Björn. En kriminalroman om Lars Levi Lastadius, grundaren av den laestadianska väckelserörelsen, som inte bara getts ut i omkring femton länder i Europa och i USA utan nyligen blev teater på Samiska Teatern i Kautokeino.
– Jag trodde faktiskt inte det innan. Men det känns fantastiskt roligt, säger Mikael Niemi.
Samtidigt är vi mitt uppe i en pandemi. Hur märks det?
–Normalt gör jag många författarresor. Men i år har ju allt ställts in eller skjutits upp. För många i branschen är det en katastrof.
Och på det privata planet?
– Jag har bekanta som har dött. Men inga nära släktingar. Annars är det oron som märks mest. Inte för min egen del. För man tror ju att man är odödlig tills man hamnar i respirator. Men både min fru och min son jobbar i äldrevården. Så en stark oro har varit att de ska bli smittade och föra det vidare. Samtidigt är ju situationen – och isoleringen – värst för ensamstående.
Du arbetar med en ny bok. Säg tre saker om den.
– Den blir lång, får norrbottenstema och har varit svår att skriva.
Här konstaterar Mikael Niemi att coronaisoleringen visserligen leder till lugn och ro, men lätt kväver inspirationen. Pandemin är inte heller något han lockas att skriva om.
– Vid terrordådet på Drottninggatan när en lastbil kördes rakt in i en människomassa var jag själv på plats efteråt. Då såg jag det allra finaste med Sverige; hur butiksägarna som sett blodet flyta utanför dörrarna fick samtalshjälp av Röda Korsets personal bara någon timme senare. I pandemin finns också hjältar. Men själva kan vi bara hjälpa till genom att hålla oss borta. Vi stänger av och blir som tryckkokare. Så när det här lättar tror jag att det viktigaste är att de sociala banden återknyts och att vi pratar med varandra.
Själv längtar han efter musikevenemang – och att få hämta energi från författarturnéer och -mässor.
Du kanske rentav saknar hypen efter Populärmusik?
Niemi skrattar:
– Nej, faktiskt var det ganska skönt när den tog slut. Men målet är ju att nå ut med det jag gör. Så på så sätt var det ju roligt. Det har ju också gjort att mina böcker fortsatt ges ut på många språk och att jag slipper oroa mig för ekonomin.
Fast när du rullade in på parkeringen verkade det inte som om du har lagt dig till med någon extravagans…
– Nej, haha, det stämmer. Jag bryr mig inte om lyxbilar. Däremot kan jag satsa på annat. Som när jag fyllde 60. Då gav jag mig själv en resa till Afrika dit jag reste helt ensam. Med lokala guider klättrade jag sedan upp på Kilimanjaro. Det var helt fantastiskt att få stå där uppe i den tunna luften på 5895 meters höjd och se Afrika breda ut sig nedanför.
Med stor inlevelse berättar Mikael Niemi hur han bar med sig en bit torkat älghjärta – och hur han sedan lämnade en del av den tornedalska delikatessen i stenröset på toppen.
– Nu brukar jag tänka att ”tänk att en liten del av den älg som jag sköt uppe på vårt berg Jupukka här i Pajala finns på Kilimanjaro.
Apropå födelsedag, när vi stämde träff sa du att du är 61 år och inget att fota. Åldersnoja?
– Nej, men precis som alla andra ser man ju att man blir äldre. Båda mina föräldrar är också borta, och då förstår man; ja nu är det min tur nästa gång. Samtidigt tycker jag att man aldrig ska sluta utmana sin kropp och hjärna.
Faktum är att Mikael Niemi har sitt alldeles egna knep:
– Jag plankar gitarrsolon från internet och leker rockstjärna, avslöjar han muntert.
Strax innan dess har han med stor entusiasm visat runt i omgivningarna och i villakvarteret där allting en gång tog fart. På en garagevägg nära huset där han själv växte upp prunkar numera en graffitimålning.
Men även i Pajala som helhet har det ju hänt mycket…
– Ja, och gruvan märks mest. Fast egentligen tycker jag att den påverkar för lite. Vi har låg arbetslöshet, och fler barn föds. Det borde ju vara drivkraft för att bygga upp något nytt. Ändå är vi inte lyckliga. Är det något i vår mentalitet?
Kanske dags för en Populärmusik 2.0, där huvudpersonerna återvänder som gamla gubbar till det nya Pajala?
– Varför inte?