Klockan är strax före klockan 17 på fredagseftermiddagen i byn Erkheikki, en dryg mil utanför Pajala. Hemma hos Sten Erkki och hans fru Anja börjar det närma sig en av veckans stora höjdpunkter.
– Fredagar vid femtiden... man går som i en bubbla då, förklarar Sten Erkki.
Han funderar en kort stund och fortsätter sedan:
– Man ringer inte någon under den tiden, man går inte och hälsar på någon. Det får storma ute, det hinner vräka ner snö. Men allt det där får man bekymra sig om efter Finnmix.
Ett par timmar tidigare, inne i radiohuset i centrala Pajala, håller Eva Kvist på att gå igenom den stora mejlskörden som trillat in under veckan. Hon översätter några av de inskickade breven, går igenom vilken musik som ska spelas i kvällens program och gör upp ett slags körschema för hon ska använda tiden i etern mellan 17.10 och 18.43.
"Vår publik är trogen, och vi har nästan märkligt mycket lyssnare."
Det är Kvist som ska hålla i spakarna under kvällens sändning av Meänraatios flaggskepp – hälsningsprogrammet Finnmix.
– Jag har varit mammaledig i ett drygt år. Så det här blir mitt första Finnmix på ett bra tag. Men det ska bli riktigt kul, säger hon.
I slutet av 1950-talet började Sveriges Radio att sända program på finska, och drygt 30 år senare skrevs ny radiohistoria.
– Då särskilde man finskan från meänkieli och började med dagliga program på meänkieli, berättar Bertil Isaksson, som jobbat på radion i 30 år.
Tillsammans med Eva Kvist och ytterligare tre journalister till utgör Bertil Isaksson den del av Sveriges Radio som heter Meänraatio, och som har till uppgift att förvalta uppdraget som Sveriges Radio har att sända på minoritetsspråk.
Redaktionen i Pajala gör program sex dagar i veckan, och de sänds inte bara i Norrbotten, utan över hela landet i olika kanaler, och via digitala plattformar.
– Tittar man på vår publik är det inte bara tornedalingar. Vår publik är trogen, och vi har nästan märkligt mycket lyssnare, säger Bertil Isaksson och fortsätter:
– Vi har gjort en egen undersökning som visar att drygt en fjärdedel av befolkningen i Norrbotten förstår finska eller meänkieli, så de kan mer eller mindre följa med i programmen.
I P4 Norrbotten sänder Meänraatio sina timmeslånga program från måndag till fredag.
– Märkligt nog behåller vi publiken till stora delar. Det finns säkert de som blir förbannade, och tidigare mötte vi en del sådana åsikter om varför vi ska sända i hela länet när inte alla fattar vad som sägs. Men det finns en känsla och ton i våra program som jag tror funkar, säger Bertil Isaksson.
Av allt det som produceras av redaktionen i Pajala är utan tvekan Finnmix det mest populära.
– Vi sänder som sagt sju olika program i veckan, men när man pratar om oss ute i byarna så heter alla programmen bara Finnmix, berättar Bertil Isaksson.
Hälsningsprogrammet som sänds varje fredag är också mycket lyssnat i P4 Norrbottens utbud.
– Om man tittar på timmen mellan 17 och 18 när de sänder i P4 Norrbotten ligger just den timmen mycket bra till bland samtliga P4-stationer i hela landet. Det är imponerande tycker jag. Det man ska komma ihåg är att det är ett minoritetsspråksprogram som ligger väldigt högt i lyssningen nationellt sett, berättar Patrik Boström, som är kanalchef för P4 Norrbotten.
Finnmix sändes för första gången i slutet av 1980-talet, och ganska snabbt fick programmet också utökad sändningstid på grund av sin popularitet. Finnmix har helt enkelt blivit en viktig del av tornedalingarnas vardag.
Men även de som inte har någon koppling till Tornedalen har garanterat någon gång hört sändningarna där det skickas hälsningar och gratulationer på svenska, finska och meänkieli.
– Programmet har långa rötter men är egentligen rätt enkelt. Det är fredag, det är slut på veckan och man får någon slags lägesbeskrivning som man känner igen. Folk badar bastu, de jagar älg och plockar bär. Det är ett slags kitt som håller ihop folk. Det finns en ambition att det ska vara gränslöst, som gör att man ska kunna lyssna på det oavsett om man kan språket eller inte, säger Bertil Isaksson.
Eva Kvist, som är född och uppvuxen i en av byarna utanför Pajala känner igen kollegans beskrivning.
– Vi har ju hört programmet hemma hos oss så länge jag kan minnas. Det har alltid varit populärt och det har alltid pratas mycket om programmet, säger hon och fortsätter:
– Det kändes nästan lite stort när jag fick sända programmet för första gången. Det är lite som att kliva in i någons vardagsrum. Man kommer ju närmare lyssnarna jämfört med de andra programmen vi gör här på Meänraatio. Det är så många olika människor som ringer. Det är väldigt blandat och man vet aldrig vem som är i andra änden av linjen.
Precis när Ekot börjar sin kvart i fem-sändning kliver Eva Kvist in i studio 18 i radiohuset i Pajala.
Mitt i rummet står ett gigantiskt skrivbord som täcks av datorskärmar, kontrollreglage och en massa papper.
Hon bläddrar på skärmen för att gå igenom de mejl som trillat in den senaste timmen.
Plötsligt dyker det upp en röst i högtalarna.
– Hej Eva. Är du med?, frågar rösten, som tillhör sändningsteknikern Glate Öhman, som sitter i radiohuset i Luleå.
– Hej, ja, jag är med, svarar Eva.
Duon går igenom sändningen i korthet, vilka jinglar som ska köras på vissa tidpunkter.
– Hej Eva. Nu kör vi snart.
En ny röst som tillhör Anna Johansson dyker upp i högtalarna.
Johansson sitter också i Luleå och är den som ska sköta i telefonslussen under programmet.
Hon och Eva Kvist lägger upp en plan för telefonsamtalen.
– Det brukar ringa som fasen i början. Så under andra låten ringer jag upp två då, säger Johansson.
– Ja, vi tar ett samtal direkt efter första låten, och så har vi två efter andra låten, svarar Kvist.
– Det blir bra. Så gör vi.
Den digitala urtavlan på väggen inne i studion har nu precis passerat 17.00. Genomgången med kollegorna i Luleå är avklarad och Eva Kvist tar av sig lurarna.
– Tekniken sköts från Luleå. Det är Glate som kör ut allt. Så jag behöver inte tänka något på det. Det är ganska mycket att hålla reda på ändå. Det är mejlen, Facebook, du ska hålla koll på samtalen och ha en blick på klockan så att samtalen inte blir för långa. Man är lite uppe i varv, förklarar hon.
Under själva sändningen håller trion kontakten via företagets interna kommunikationssystem.
– Anna kan meddela mig i förväg vem som ringer. Hon kan även skriva lite kort vem personen vill gratulera och kanske någon detalj som gör det lättare för mig att inleda samtalet med personen, säger Kvist.
Plötsligt hörs Glate Öhmans röst igen.
– Okej, då kör vi om 2,20.
I bakgrunden börjar nyhetssammanfattningen ta slut. Kollegan Carin Sjöblom, som sänder nyheterna från Luleå, läser veckans sista väderprognos från SMHI.
”Nu återstår det bara för mig och dagens producent Linnea Luttu att tacka för oss. Och glöm nu inte bort att lyssna på Finnmix med Eva Kvist som börjar här alldeles snart”, säger Sjöblom i sändningen.
Ett trafikmeddelande kommer in och berättar om en olycka på E4 mellan Råneå och Töre.
– 30 kvar, säger teknikern.
Signaturmelodin går igång.
– Kör hårt, Eva, ropar Anna Johansson i högtalaren.
– Pass på, tio sekunder, säger teknikern.
Eva Kvist inleder programmet med det som kallas för löpet, en kort inledning om lite smått och gott. Först på svenska. Sedan på meänkieli.
Hon avslutar med att säga telefonnumret till programmet. Därefter startar första låten.
– Snyggt. Bra start. Nu är vi igång, hojtar Glate Öhman i högtalaren.
Det är inte ofta som Sten Erkki missar Finnmix. Han är en så pass trogen lyssnare att han till och med varit med som gäst i studion.
– Jag har radion där, jag har soffan där, säger han och pekar på en plats i köket.
– Där ligger jag och lyssnar. Och under sommartid lyssnar vi ofta ute i bastun. Bastun är viktig.
Just bilden av en bastu eller ett kök någonstans i Tornedalen, och närheten till lyssnarna, är något som många förknippar med programmet.
Patrik Boström
Kanalchefen Patrik Boström är en av dem.
– Jag tänker på närhet och glädje när jag tänker på Finnmix som program. Närhet eftersom det är ett program som är väldigt nära sin publik. Det bygger på publikens deltagande. Och sedan är det roligt att lyssna på. Man får höra människors berättelser och hälsningar. Jag tycker det finns något fint med det, att man ringer till radion för att fira eller hylla sina nära och kära, säger han.
"Finnmix är ett kärt barn, och då väcker det mycket känslor också
Sten Erkki är inne på samma linje.
– Att få hälsningar via radion, när man vet att många lyssnar, det är något speciellt. Många gånger är det människor man känner eller känner till. Men lika många gånger är det helt okända människor. Men man lyssnar ändå.
Att programmet är så populärt innebär samtidigt att det finns gott om åsikter och synpunkter.
Flera av länets revyer har genom åren har Finnmix som inslag i sina repertoarer.
– Finnmix är ett kärt barn, och då väcker det mycket känslor också, säger Eva Kvist.
– Programmet har olika typer av lyssnare. De som inte deltar aktivt i programmet och de som är mer aktiva och vill att hälsningarna ska vara det centrala. Så det finns alltid lite gräl mellan lyssnarna om det här, men det är ett kärleksfullt gräl. Så det gäller för oss att försöka hitta balansen och knåpa ihop det på ett bra sätt, säger Bertil Isaksson.
– I bland får vi reaktioner på att det är för mycket prat. Men man vill försöka få en bild av personen som ringer in också, säger Eva Kvist, och kommer samtidigt in på den andra centrala punkten i programmet.
Musiken.
– När jag började med det här för några år sedan var det mycket prat om att vi skulle förändra musiken. Ett tag körde vi lite mer modern musik. Men det blir en viss stämning med den här finska musiken också. Så jag tror att man måste blanda litegrann, inte minst för att locka de yngre lyssnarna.
Och just den unga generationen i Tornedalen är något som är i ropet just nu.
Det har också påverkat Meänraatio på ett positivt sätt.
För bara ett par veckor sedan fick de beskedet från radioledningen i Stockholm att de fyra tjänsterna på redaktionen ska utökas till sex vid årsskiftet.
– En motivering till de här pengarna som vi fått är att det finns ett nyvaknat intresse bland unga människor för språket, identiteten och kulturen. Och det är vårt uppdrag att försöka svara på det intresset, säger Bertil Isaksson och fortsätter:
– Det som har hänt under de åren jag har jobbat här är att radio har blivit så mycket mer än bara analog radio. Nu finns det olika plattformar. det är webb, sociala medier och poddar med fördjupningar. Det är många nya saker som ska göras.
Eva Kvist tillhör det som ibland kallas för ”den förlorade generationen”, barnen till dem som växte upp under åren när det inte ansågs vara fint att prata finska eller meänkieli. Men hos den yngre generationen har intresset för språket och kulturen fått ett uppsving under senare år.
– Det har ändrats från att vara lite töntigt till att vara lite mer coolt. Även yngre människor har blivit mer medvetna om det där med sin sina rötter. Vi ligger ganska mycket efter mot vad vi egentligen borde vara. Det är många bland mina bekanta och vänner som säger att de hade önskat att deras föräldrar hade pratat meänkieli med dem, säger hon.
Även Bertil Isaksson har märkt en stor skillnad i medvetenheten kring språket och ursprunget.
"Våra program handlar egentligen inte om språket utan om livet"
– När jag började jobba på radion var det aldrig tal om att man pratade meänkieli. Då hette det bara att man inte pratade riktig finska. Det som har hänt är att folk börjar säga att de pratar meänkieli. Det finns en större självkänsla kring det här, och det finns en större medvetenhet om vad som är meänkieli, säger han.
Tror du att ni på Meänraatio har bidragit till att skapa den självkänslan kring språket?
– Så är det, absolut. Vi använder ju språket i alla sammanhang. Våra program handlar egentligen inte om språket utan om livet.
I studion börjar sändningen närma sig slutet.
Eva Kvist har under sändningen haft samtal från bland annat Luleå, Kangos, Kiruna, Portugal, Övertorneå och Gävle.
Hon har pratat med lyssnarna om golf, trädgårdsskötsel och barnbarn. Hon har gått igenom mejlkorgen, scannat av Facebooksidan och läst grattishälsningar på både svenska och meänkieli i ett rasande tempo.
Men det där med att växla språk är något som sitter i ryggmärgen.
– Det gör jag ju till vardags här i Tornedalen också. Man pratar på meänkieli, men ibland lägger man in någon mening på svenska. Det blir en slags naturlig övergång, och det är ju precis samma sak som vi gör i programmet.
Det återstår bara ett par minuter av sändningen när Eva och hennes två kollegor i Luleå planerar avslutningen.
– Jag tänker att vi kör den långa lugna låten på slutet, säger Kvist.
– Kör vi hela ska du vara ute 39, om jag räknat rätt, svarar Glate Öhman.
Den gröna lampan på skrivbordet visar att Kvist är ute i sändning.
– Nu börjar tiden bli knapp. Det är jag Eva Kvist som kört programmet idag Tack och så hörs vi nästa vecka, avslutar hon sändningen med att säga.
Det sista låtvalet går igång, och Kvist tar av sig hörlurarna.
– Nu kan man pusta ut, säger hon.
– Perfekt. Det gick ju bra, det här, säger Glate Öhman.
– Hallå Eva. Bra jobbat, säger Anna Johansson.
– Tack så mycket. Hur var det på linjen idag, undrar Kvist.
– Det var bra. Jag hann ju precis ring upp en som skulle åka Vasaloppet på söndag och han ville gratulera busschauffören som fyller år på söndag, men han fick vi aldrig med. Synd, men det kan inte hjälpas, svar Anna Johansson.
Trion tackar varandra och Eva Kvist avslutar med ett:
– No niin. Ha det bra.
Över en kopp kaffe summerar Eva Kvist sin comeback i Finnmix.
– Det är lite tråkigt att vi inte hinner få med alla hälsningar. Men det är väl det som är lite av tjusningen, att det är lite eftertraktat att komma med, säger hon och fortsätter:
– Jag reagerade faktiskt på att det var jättemycket unga människor som kom med i programmet idag. Det var en väldigt bra blandning, även rent geografiskt och könsmässigt.
En mil norrut konstaterar Sten Erkki, när han slår av radion hemma i köket, att det återstår en vecka till nästa gång den där speciella fredagskänslan infinner sig.
Samtidigt väljer han att se positivt på saken.
– Finnmix är för mig en slags väntan. Veckan är slut, men man har ju ändå hela helgen kvar.
På frågan hur viktigt han tror programmet är för kulturarvet i Tornedalen kommer svaret nästan direkt.
– Väldigt viktigt. Bara det här att man hör mycket yngre människor som skickar hälsningar nu. Det verkar gå i arv det också, både språket och känslan för programmet.