Kerstin Tuomas Larsson, 70, Pajala, är författare och pensionerad lärare. Hon jobbar sedan november i fjol i ett revitaliseringsprojekt för Meän akateemi som hanterar språkfrågor åt Svenska Tornedalingars Riksförbund - Tornionlaaksolaiset. Till hennes uppgifter hör att besöka förskolor i Pajala varje vecka. Hon har också besökt förskolor på andra ställen, bland annat Haparanda. Till hennes ”rekvisita” hör tre barnböcker på meänkieli som hon har skrivit.
– Jag fick ett arbetsstipendium år 2010 på 40 000 kronor från Sveriges författarförbund och ett nytt stipendium i år på 50 000 kronor för att kunna fortsätta att skriva på meänkieli, säger hon.
Vi får följa henne till barnen på Kvarnens förskola i Pajala. De är i åldrar mellan tre och sex år. Kerstin träffar dem en gång i veckan och de sitter som tända ljus och väntar på henne. Med är också förskollärare Iris Pantzare, som talar meänkieli.
– Hei kaikki lapset! säger Kerstin.
Det betyder ”Hej, alla barn!” och barnen svarar i kör:
– Hei!
Kerstin berättar om pojken Lasse som får i uppgift att gå och handla åt sin mamma. Han vill inte göra det, men han måste.
– ”Sie häyt ostaa limpun. Se ei saa olla kova, se hääty olla pehmeä”, säger mamman till Lasse.
Det som mamma säger betyder ”Du måste köpa en limpa. Den får inte vara hård, den måste vara mjuk”. Mamma beställer andra varor också, bland annat ”mantelia, rusinoita ja spagettia” som betyder mandel, russin och spaghetti.
Kerstin berättar allt på meänkieli och svenska. Många ord är så lika att det inte alls är svårt för barnen att förstå vad ett ord på meänkieli betyder.
– Det är russin, säger Elma, 6 år, tvärsäkert om ordet ”rusina”.
Kerstin berättar också för barnen att russin är vindruvor som har torkats. Hon har russin med sig som hon ger åt förskolläraren.
– Fröken får dela ut russinen åt er sedan, säger hon.
Barnen får träna namnen på olika färger.
– Pruuni, säger Alina Välitalo Svanlöv, 5 år, när jag efteråt ber henne säga ett ord på meänkieli
Ordet betyder: brun.
Hjalmar Nilsson Roth, 4 år, har också lärt sig ordet ”pruuni”.
Kerstin plockar fram en målning som föreställer den gård i Pajala som hon växte upp på. Barnen får gå fram och titta på den och lära sig vad bland annat bastu och stall heter på meänkieli.
– Ett språk måste byggas upp från grunden. Det är när barnen är små som vi måste börja arbetet med meänkieli om vi vill föra vidare språket, säger hon.
Hon är passionerat intresserad av att göra vad hon kan för att överföra språket till nya generationer.
Förskolläraren Iris Pantzare uppskattar liksom barnen Kerstins besök på Kvarnens förskola.
– De är bra. Hon visar olika saker, pratar och berättar på meänkieli. Barnen tycker att det är spännande. När de får välja böcker för högläsning så väljer de ofta böcker på meänkieli.
Iris berättar att hennes dotter är tvåspråkig och har läst riksfinska i skolan dessutom.
– Hon har varit nyfiken, säger hon.
Kerstins dotter har också läst meänkieli.
– Hon jobbar på Sunderby sjukhus och har fått löneförhöjning för sina kunskaper, säger Kerstin nöjt och berättar att yngsta barnbarnet läser meänkieli i skolan i Gammelstad.
När Kerstin själv var ung var meänkieli ett språk som man skulle undvika så mycket som möjligt. Det var svenska som gällde. Meänkieli var något fult som skulle gömmas.
– Det ledde till att man undvek och gömde också sin egen historia. Jag såg själv ner på det finska språket. Det berodde på min dåliga självkänsla och fast jag har blivit äldre så har jag alltid känt att jag inte är god nog.
Nu vill hon inget hellre än att lämna efter sig ett arv i form av ökade kunskaper i meänkieli och en höjd status för språket.
Kerstin vill inte att nya generationer ska drabbas av det som drabbade henne när meänkieli och därmed den egna historien skulle gömmas undan. En ambition så god som någon. Kerstin Tuomas Larsson är utan tvekan god nog.